Det här är det sista blogginlägget. Sista för alltid, eller bara för överskådlig framtid, det får vi se. Just nu blir det inget skrivet, för jag har ingen lust.

Om lusten kommer tillbaks är det bara att börja igen. Sidan finns kvar. Den ligger och skvalpar i cyberrymden. Under tiden tränar Hunden Bosse och jag agility, lagar mat och läser.

Läser läser läser.

En bra bok är det bästa antideppmedlet som finns, på delad förstaplats med hunden/naturen/att röra på sig. Det kommer att bli en härlig vinter med mycket av detta.

Hoppas ni som läser också får en bra tid framöver, och kram till er alla!

Det sprakar i grönt och gult, men bara stänk av rött här och där. Som vanligt kommer hösten senare hit. Jag har just skördat massor av tomater och paprikor. Det ska bli kallt i natt. Bara en plusgrad. Vi kommer ju inte undan. Det kommer att bli vinter. Det kommer att bli mörkt. Vi kommer att sjunga om ljusets återkomst den trettonde december och äta lussekatter ända fram till trettonhelgen. Då kommer vi att börja titta efter om det möjligen börjar bli ljusare igen.

Och det kommer det att bli.

Vi kommer att lägga ut bilder på de första snödropparna, krokusarna, vitsipporna, vi kommer att knäppa upp våra jackor och lyfta våra ansikten mot solen.

Allt det här vet vi.

Det känns tryggt.

Vi vet ännu inte hur vår nya regering kommer att klara av att sköta landet.

Somliga av oss är övertygade om att det kommer att gå bra.

Somliga av oss är övertygade om att det kommer att gå åt helvete.

De som får rätt kommer att känna skadeglädje, trots att vi alla hoppas att det ska gå bra.

Eller?

Vi släpper det.

Vi släpper förhoppningarna om att det ska bli bättre i skolan, bättre i sjukvården, bättre i äldrevården, att vi ska minska vårt koldioxidutsläpp. Ta fasta på det möjliga.

Den 14/11 börjar skidskyttet, och någon vecka efter börjar På spåret. Det är i alla fall säkert. Att maten blivit dyrare är också säkert, men för oss som har lagat mat och hushållat på sjuttio- och åttiotalet är det inget större problem. Vi vet hur man gör för att få hushållskassan att räcka till. Vi vet vilka varor som är billiga och dryga, vi kan laga mat från grunden.

Svampen i skogen är gratis!

Jaha. Det var den sommaren.

Den har varit ganska bra.

Bättre än den förra.

Det har varit varmt. Jag har badat. Snart ska vi åka iväg en vecka.

Contra Tiempo ska bli ljudbok, utan att jag behöver lyfta ett finger. (Hur konstigt kommer det inte bli att lyssna på den, hur någon annans röst uttalar mina ord, mina tankar?)

Jag behöver inte lyssna om jag inte vill. I oktober ska jag börja ”jobba”, dvs skriva igen. Till dess är det agility och utevistelse som gäller.

En tomatdjungel bor i mitt växthus.

Varför är jag inte glad? Hörs det att jag inte är glad?

Jag vet.

Det finns många som har det värre än jag.

Mycket värre, till och med. Man behöver bara se sig om så ser man det. Huset bredvid. I den stora staden. I landet på andra sidan havet.

Och så finns det ju dom som har det bättre. Som är friska, som har sina familjer nära och som stöttar varandra.

Men det är inte alltid så bra som det ser ut på ytan. Så mycket vet man vid det här laget.

Lägger in en bild här på den lilla vita ullbollen, mitt glädjepiller.

220714

Kanske du har märkt att jag inte skriver lika ofta som förut?

Det stämmer.

Tycker inte att det händer något värt att skriva om.

Eller så kommer jag mig inte för.

Ibland skriver jag i huvudet, men om jag aldrig går och sätter mig vid datorn så blir det ingen text.

I trädgården är det nu bara att gå och vänta medan det växer. Vattnar, binder upp, rensar lite, det är allt. Jag har tråkigt och sugs ner i en passivitet som gör mig på dåligt humör. Makens trötthet är smittsam verkar det som. Fungerar det som någon slags medberoende?

Dagar när jag kommer mig för med att gå ner och ta ett dopp är bra dagar. Eller åker och tränar agility med Bosse. Eller båda.

Fotbolls-EM kollar vi på, varenda match, det är fyra timmar om dagen. Helt sjukt. Ju mer man tittar och följer med desto roligare blir det, men nog skulle det finnas annat man hellre skulle göra dessa vackra sommarkvällar? Eller ska man bara tänka att man har tur som har tid att titta, när man nu faktiskt tycker att det är kul?

Tänka positivt kan nog vara bra, men är det hela sanningen?

Jag vet inte.

Vi kommer att få tomater i massor, och gul zucchini. Och lök, chili och paprika. Ska göra min helt egna ratatouille om några veckor.

Hittade en snigel som satt (låg) och tuggade på min sallad.

Den är död nu.

Läser Boken om min trädgård av Jamaica Kincaid. Den är underlig och rolig. Hon tänkte dränka en tvättbjörn i vattentunnan för att den ätit av hennes odlingar, men hennes familj hindrade henne. Hon kallade dem blödiga.

Vi människor, homo sapiens, vi har alltid försvarat vårt, vår mat, våra barn. Det kommer vi förmodligen att fortsätta med. Det finns forskare som tror att vi (sapiens) levde fredligt med neanderthalarna.

Hahaha.

Vi har alla 3-4 procent av deras DNA här i Europa.  Vad tror du, blev de kära i varandra och gjorde barn? Eller kan det vara så att de krigade, sapiens dödade neanderthalmännen och tog kvinnorna som slavar?

Sånt kan man fundera över när man inte har någon fotbollsmatch att titta på just för stunden.

220621

Tre dagar till midsommarafton.

Jag somnar inte när jag går och lägger mig.

Grubblar inte heller.

Tänker egentligen inte alls.

Det kryper i benen. Fötterna blir för varma. Måste upp.

Kissa. Försöka igen.

Jo, nu somnar jag!

I helvete heller. Det kryper ännu mer. Det kliar på ryggen. På knät. I pannan.

Bosse har lagt sig i min fotända. Det går inte, kan inte röra fötterna. Puttar lite på honom. Han fnyser och hoppar ner i sin egen säng.

Nu somnar jag nog.

Nej.

Det är för varmt i rummet. Upp. Puttar upp fönstret lite.

Nu då?

Maken börjar snarka. Puttar på honom. Han vaknar inte men slutar snarka.

Fan vad det kryper i benen. Kan inte ligga still.

Är jag inte lite hungrig?

Kan inte somna hungrig. Aldrig kunnat. Upp igen.

Köksbordet med en macka och ett litet glas mjölk. Mörkt utanför. Alla sover. Alla andra i hela Svarte, utom jag.

Klockan är två.

Jag borde ringa vårdcentralen. Få någon hjälp. Jag somnar aldrig nuförtiden!

Vad skulle dom kunna göra? Skriva ut sömnpiller? Hahaha, glöm det.

Klockan är kvart över två. Sängen har blivit sval. Spelar lite på mobilen – jo jag vet att man inte ska!

Ögonen börjar trilla ihop.

Godnatt.

 "Willis-Ekbom Disease, WED, innebär att det känns som om det pirrar eller kryper i benen när du sitter stilla en längre tid, eller på natten när du ligger i sängen och ska sova. Sjukdomen kallades tidigare Restless Legs Syndrome, RLS, rastlösa ben. Willis-Ekboms är en neurologisk sjukdom vars orsak är okänd."

Info fån 1177