Om att fördriva tiden på julafton, coronajulen 2020
Det är julafton och jag har tråkigt.
Man brukar vara stressad, sen brukar man ha trevligt, och till sist brukar den där speciella julkänslan infinna sig, i skenet av levande ljus och magen full av mat. Gärna till tonerna av Stilla natt eller något liknande. Men här, just nu, julafton 2020, har jag tråkigt. Och säkert inte bara jag, vi är nog många detta år.
Min dotter har lagt ut en bild på sig själv med baddräkt, tomteluva och surfingbräda. Min son håller en låg profil och syns inte till. Maken tar sig en lur i soffan, och det gör hunden också.
Jag har köpt det mesta av maten färdigt i år. Varför det? Hur tänkte jag då? Jag har ju hur mycket tid som helst för att rulla perfekta köttbullar och skära potatis i strimlor till Janssonen. Då hade jag i alla fall haft något att göra. Man hade kunnat satsa på ”lite men perfekt.” Rimmat skinkan själv … och sen lagt den i blöt för att salta ur den.
Vi iakttar våra grannar genom fönstret. På Björkudden var det fåglar och djur som man såg genom fönstren, här är det grannarna. Den gamla damen mittemot fick besök av dottern för några dagar sedan, och idag var sonen här i ungefär en timme. Varför? Får hon inte komma hem till barnen, eller vill hon inte? Sånt kan man fundera över när man bor i ett sånt här område.
Rödkålen ska jag i alla fall göra själv, enligt ett recept från 1970. Och hunden ska ut. Vi går ner till havet – det är stilla idag – och letar upp några fina stenar (jag) och ser om det finns något välluktande att rulla sig i (han).
På avdelningen ”Läser just nu” kommer snart en recension av Elly Griffiths ”Irrbloss”.
God Jul på er allihop! Snart blir vi vaccinerade, och snart är det vår!