Juldagen
191225
Juldagen alltså.
Vad finns att säga om den?
För mig för den alltid tankarna till bra julklappsböcker och massor av godis. Förmodligen har jag tagit joggingturer och gått långpromenader, men det minns jag knappt, det jag minns är läsandet och godisätandet. Den tillåtande dagen. Den trötta dagen.
För väldigt länge sedan träffade vi min släkt i dagarna tre. Julafton hos moster, juldagen hos mormor och annandagen hos oss, dvs mamma. Kvinnorna bar upp släkten.
Min mamma var alltid nervös för att hennes skinka skulle vara för salt. På den tiden kunde man vara tvungen att lägga skinkan i blöt för att salta ur den. Om den var för salt skulle hon få pikar av både sin mamma och storasyster. Pikarna gavs frikostigare än berömmet. För att vara på den säkra sidan pikade man sig själv först.
”Åh, skinkan är alldeles för salt, jag borde ha vattnat ur den.”
Hade man tur fick man då höra att det var den inte alls. Lite sälta behövs, annars blir det smaklöst.
Men törstig blev man hur som helst, då som nu, julmust, mumma, julöl och sent på kvällen vichyvatten, för att släcka törsten.
Man sa vichyvatten eller sodavatten, inte mineralvatten.
I min släkt dracks det aldrig för mycket. Visst, de vuxna hade nubbe till julmaten, och kanske portvin till desserten, inte mer. Under min barndom såg jag aldrig en enda full vuxen. Man kunde hantera alkohol. En svår konst, som borde läras ut, fast det kanske inte går. Jag vet inte.
Här och nu – i morse slank en iller över gårdsplanen, in under portarna till den s.k. maskinhallen. Solen går ner 15.36, redan tre minuter längre. I en timme efter att den gått ner, medan mörkret sänker sig, flyger gässen över gården och tränar. Jag tror att de tränar, de flyger i sträck, men de flyger inte iväg. Det är mångdubbelt fler nu än under sommaren, de måste ha fått påfyllning norrifrån. De stannar här, om det blir för kallt flyger de över till Nordtyskland eller Polen. Medan de träningsflyger kacklar de för full hals. Ibland är det så många skränande gäss i farten att man undrar hur många decibel det ligger på, men när det är helt mörkt tystnar de flesta.
När våren kommer flyger de inte i sträck längre, då flyger de två och två. Under sommaren håller de sig lugna och föder upp sina ungar nere i våtmarken, i vassen.
Som skåning börjar man se fram emot våren redan på juldagen, trots att vintern här brukar komma i januari och februari. Men men men – ibland händer det att den inte kommer alls, och då kan man hoppas på en riktigt tidig vår. Just i år skulle jag tycka det vore skönt.