191225 

Juldagen alltså.

Vad finns att säga om den?

För mig för den alltid tankarna till bra julklappsböcker och massor av godis. Förmodligen har jag tagit joggingturer och gått långpromenader, men det minns jag knappt, det jag minns är läsandet och godisätandet. Den tillåtande dagen. Den trötta dagen.

För väldigt länge sedan träffade vi min släkt i dagarna tre. Julafton hos moster, juldagen hos mormor och annandagen hos oss, dvs mamma. Kvinnorna bar upp släkten.

Min mamma var alltid nervös för att hennes skinka skulle vara för salt. På den tiden kunde man vara tvungen att lägga skinkan i blöt för att salta ur den. Om den var för salt skulle hon få pikar av både sin mamma och storasyster. Pikarna gavs frikostigare än berömmet. För att vara på den säkra sidan pikade man sig själv först.

”Åh, skinkan är alldeles för salt, jag borde ha vattnat ur den.”

Hade man tur fick man då höra att det var den inte alls. Lite sälta behövs, annars blir det smaklöst.

Men törstig blev man hur som helst, då som nu, julmust, mumma, julöl och sent på kvällen vichyvatten, för att släcka törsten.

Man sa vichyvatten eller sodavatten, inte mineralvatten.

I min släkt dracks det aldrig för mycket. Visst, de vuxna hade nubbe till julmaten, och kanske portvin till desserten, inte mer. Under min barndom såg jag aldrig en enda full vuxen. Man kunde hantera alkohol. En svår konst, som borde läras ut, fast det kanske inte går. Jag vet inte.

Här och nu – i morse slank en iller över gårdsplanen, in under portarna till den s.k. maskinhallen. Solen går ner 15.36, redan tre minuter längre. I en timme efter att den gått ner, medan mörkret sänker sig, flyger gässen över gården och tränar. Jag tror att de tränar, de flyger i sträck, men de flyger inte iväg. Det är mångdubbelt fler nu än under sommaren, de måste ha fått påfyllning norrifrån.  De stannar här, om det blir för kallt flyger de över till Nordtyskland eller Polen. Medan de träningsflyger kacklar de för full hals. Ibland är det så många skränande gäss i farten att man undrar hur många decibel det ligger på, men när det är helt mörkt tystnar de flesta.

När våren kommer flyger de inte i sträck längre, då flyger de två och två. Under sommaren håller de sig lugna och föder upp sina ungar nere i våtmarken, i vassen.

Som skåning börjar man se fram emot våren redan på juldagen, trots att vintern här brukar komma i januari och februari. Men men men – ibland händer det att den inte kommer alls, och då kan man hoppas på en riktigt tidig vår. Just i år skulle jag tycka det vore skönt.

Mörkret har verkligen omslutit oss

och regnet, fukten

vattenpölar på grusgången

det enda som fortfarande är grönt är gräset och mossan

men det växer inte längre

(tack och lov)

Vinden ruskar i skorstenen, kråkan gnisslar

det går inte att missa en enda millimeter av årstiderna i det här huset

har upptäckt att jag tycker om det

vintern är lite för lång bara

brukar man tycka en bit in i januari

men i februari kommer vintergäck och snödroppar

Gubben och hunden chillar i soffan

efter att vi ätit jultallrik på Smakbruket

leriga och blöta efter skogspromenad

Husförsäljningen är pausad under julen

trodde jag skulle få ta det lugnt

Nähä

ska tas nya bilder

stylist

måste städas igen

Okej, då får vi ändå julstädat tänkte vi

det vill man ju ändå

(jag tänker att jag kunde ha struntat i det)

julpynta ska vi inte heller

det blir inte bra på bilder som ska ut efter nyår

då är man redan dödstrött på jul

Tänk, så funkar det varje år

Så konstigt

Först, jul jul JUL!

Sen, BLÄH

förutsägbart och regelbundet som ett urverk

eller som solen upp- och nedgång

idag, just här, går den ner 15.33

Den åttonde december 2019. Snart jul.

1979, det är fyrtio år sedan. Vad gjorde jag den 8 december 1979? Var tillsammans med L (mina barns far). Gick på sjuksköterskeskolan. Letade efter bostad i Skåne förmodligen, vi flyttade Juni 1980. Jag skrev ett arbete om homosexualitet på vårterminen i skolan. Jag minns Anna, som var så vacker, och Christer och Kristina som jag umgicks mest med, och hon som var kär i mig, men henne har jag glömt namnet på.

Det är inte en period jag gillar att uppehålla mig vid i minnet, sjuksköterskeskolan. Hellre tänker jag på när L och jag flyttade ner till Simrishamn. Det var så spännande. I bilen på väg ner sjöng, nej, skrålade vi: På himlen går stjärnor och solen och måååne, och kastar sitt mildaste sken över Skåååne (En gammal Edvard Perssondänga om någon undrar)

Men hur firade vi julen 1979?

Kanske är det bra att man inte minns allt. Bara det som upprepas många gånger minns man säkert, som julmaten och Aladdinasken och den stämningsfulla julmusiken. Den där speciella stämningen som man kan uppleva på julen, egentligen är det den jag vill åt, bara den. Hur uppnår man den? Genom att äta samma mat? Genom att jobba halvt ihjäl sig veckorna innan så att man kan njuta av att få vila? I min familj har vi aldrig haft någon vidare sammanhållning, så det är inte det som är knepet, att träffa samma människor.  Flera jular har jag varit helt ensam. Ibland har jag tyckt att det har varit skönt.

Några måsten:

Mörker (ja det får vi ju automatiskt)

Levande ljus

Adams julsång med Håkan Hagegård

Lite eftertanke och nostalgi

Sill, julost, choklad

En bra bok!

På senare år har jag känt att jag skulle vilja hjälpa till med något. Göra ”gott”. Ordna jul för hemlösa eller något liknande. Nästa år, när vi bor lite mer centralt här i världen, kanske det kan bli verklighet.

Vad är viktigt för dig?

https://www.youtube.com/watch?v=vQ7trISfZ9w

Länken leder dig till Adams julsång med Erland Hagegård. Eventuellt rent av bättre än Håkan.

I morse, när jag körde till tandläkaren

två kråkor på vägen

en flög undan

den andra flaxade och hoppade klumpigt

skadad

den kommer att dö, tänkte jag

den friska kråkan blir ensam kvar

jag grät lite över det

Över vem?

Den som ska dö eller den som blir kvar?

Döden

varför är vi så rädda för den?

varför ser vi det inte som en spännande resa, att äntligen få veta vad som händer

eller inte

det är just det

eller inte

att inte få veta för att det inte är någonting at få veta

totalt mörker

helt jävla svart

så meningslöst

att allt vi har ansträngt oss för är förgäves

jag försökte vara god

jaha, varför då?

trodde du verkligen att någon skulle tacka dig för det?

jag försökte leva klimatsmart

varför?

för att jorden ska översvämmas av en massa människor som ska kunna fortsätta att förpesta tillvaron för djuren på klotet och för varandra

som ändå alla ska dö och inte veta någonting efteråt

Bättre att inte tänka på det

tycker de flesta av oss

man kan prata istället

dricka en kopp kaffe

läsa en bok

kanske en feelgood

där hjältinnan får ärva ett litet gulligt hotell i vacker skärgårdsmiljö

och hittar kärleken på sidan 285 av 315 möjliga

så kan man glömma att vara rädd för döden ett tag till

den hinner ändå ikapp

på sista sidan

... men det visste vi ju redan.

Har alltså varit i Stockholm, två nätter, en dag. Anledningen var en kurs som hette "Skriva feelgood". Av de feelgoodförfattare som fanns med på scenen - sammanlagt tretton stycken - hade jag läst en, nämligen Anna Fredriksson (och den var sådär). Jag är kinkig, jag vet det. Det blir inte bättre med åldern, det lovar jag.

Men det diskuterades många intressanta frågor som är gemensamma för allt skrivande, tex vändpunkter i berättelserna, och att kunna identifiera sig med hjälten/hjältinnan. En fråga som diskuterades livligt var: Måste en feelgoodhjältinna starta ett bageri eller en bokhandel? Skulle hon istället tex kunna jobba på Scans kundtjänst?

Man kom nog fram till att hon kunde det, dock med viss tveksamhet. Feelgoodmiljön är viktig, den är en del av konceptet med att få läsaren att må bra.

För mig är det bästa med Stockholm, förutom mina vänner som bor där, att det är så skönt att promenera. Staden är som ett vackert landskap, nu med alla ljus som speglar sig i vattnet var det förtrollande vackert.

Det sämsta är alla affärer och all reklam, köp köp köp. Och folk överallt.

Hemma igen med en förkylning, men efter att ha sovit tolv timmar känns det bättre. Här är ett snäpp ljusare trots novemberdiset, och några grader varmare. I morse hittade hunden och jag en ensam ros som lyste i mörkret.