4. jun, 2021

Matte sa åt mig att skriva. Hon sitter utanför och läser. Hon har lagt dynor både på stolen hon sitter i och den hon har lagt upp fötterna på. Jag försökte lägga mig vid hennes fötter, men hon sa att jag måste gå in och skriva, så då gjorde jag ju det eftersom jag är en lydig och väluppfostrad hund. (När jag vill.)

Hon läser en bok som heter Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård. Hon säger att den är jättebra, och hälsar att hon ska skriva lite om den här sen, när hon har läst ut den.

Förra gången jag skrev hade jag tråkigt. Nu har jag ÄNNU tråkigare, jag är nämligen sjukskriven! För några veckor sedan när jag var och lekte med mina kompisar Siv och Snubben så hände det något med min tass, eller med en av mina klor. Det gjorde jättont! Jag skrek, och satt mig ner, jag kunde inte gå på tassen så ont gjorde det. Sen åkte vi till veterinären, och det är väldigt läskigt, men hon var snäll. Hon sa att jag hade en spricka i klon, och att jag skulle hålla mig lugn i fyra veckor. Inte leka, inte springa och hoppa, inte gå långa promenader.

Fyra veckor utan att få leka med kompisar!

Mest saknar jag My och Molle. Jag är rädd att dom ska glömma bort mig när det tar så lång tid innan vi kan träffas.

Men vi är ute mycket i trädgården nu, och jag sitter på trappen och tittar på alla som går förbi. När det går förbi en hund jag inte gillar springer jag till grinden och skäller. Och sen har både husse och matte fått sprutor så nu går vi ut och äter lunch eller fikar ibland. Det är roligt, jag gillar att titta på folk, särskilt när de har hundar med sig. Det brukar alltid bli något extra gott till mig också.

Häromdagen blev matte lite arg på mig, men det var faktiskt hennes eget fel, det som hände. Hon hade gett mig ett stort grisöra, och när man har fått en sådan skatt så måste man gömma den, det vet ju alla. Jag grävde ner örat i trädgården och det märkte hon inte. Men sen när jag grävde upp det så tog jag med det till den vita mattan för att ligga bekvämt där och tugga på det, och då blev det liv på matte! Jag bar örat som en tallrik framför mig i munnen, och det låg en hel del jord ovanpå. Det är väl inte så konstigt, örat var format som en skål. Matte tvättade både örat och mattan och mitt ansikte och mina tassar, men örat blev faktiskt inte riktigt lika gott efter det.

Jag är besviken.

Men eftersom jag är en hund så glömmer jag och förlåter och går vidare i livet. Människor borde vara mer som oss hundar.

Men det hände något annat roligt som jag måste berätta! När vi var på Åbergs trädgård i förra veckan och åt lunch så träffade matte en arbetskarat. När hon fick syn på mig så sa hon: "Och det här är hunden Bosse förstår jag?"

Hon kände igen mig - håller jag på att bli en kändishund? 

22. maj, 2021

Jag är så glad att jag får gå den här vägen utmed havet varje morgon. Jag är så glad att jag kan sitta i min lummiga trädgård, lägga upp fötterna och läsa en bok. Dricka kaffe med maken i uterummet. Att jag orkar laga en god middag och dricka ett glas vin.

Ibland har jag klagat över att livet är tråkigt. Sanningen är att om mitt liv var hektiskt och fullt av aktiviteter och människor så skulle jag längta efter just det här livet som jag nu har. 

Jag blir trött av mycket människor. Det har blivit värre med åren, faktiskt mycket värre. Familj och några få nära vänner, det räcker gott. Har egentligen alltid räckt. Att resa är fortfarande lockande, men det måste ske på mina villkor. Rosa bussar över savannen är inte aktuellt, inte heller nattklubbar och bullriga storstäder.

Det kan tyckas tråkigt, men det är det ju inte. Den här tiden i livet ska ägnas åt att njuta av de små sakerna, som just stranden, dofterna på våren, känslan av att gå en lång promenad, och eftertanke. Massor av eftertanke och reflektion. Allt det som man inte hann med förr, när man bara rusade igenom allt.

Att man faktiskt har möjlighet till allt detta är verkligen något att vara tacksam över. 

7. maj, 2021

Sitter på stranden med vinterjackan knäppt upp till hakan, mössa och vantar.

Det är den 5:e maj.

Det borde vara varmt och skönt.

Funderar.

Tänk om det inte var uppvärmning och avsmältning som var på tapeten. Tänk om det var tvärtom. En ny istid på väg. Hur skulle det kännas?

Nu för tiden skulle vi ju veta om det. Vi skulle gå och vänta. Det skulle vara kallt, ännu kallare än nu. Mörkt kanske, om kylan orsakades av vulkanutbrott som spritt massor av aska i atmosfären. Vi skulle vara tvungna att fly söderut.

Jag vet ju ingenting känner jag! Det måste vi väl ändå ha lärt oss i skolan – vad orsakades istiderna av? Jag googlar:

”Här i Sverige lever vi och frodas endast i en kort paus mellan istider. När kommer egentligen nästa istid och vad är det som kommer att orsaka den?

Den senaste istiden varade sisådär en 100 000 år; sedan kom en varmare paus om cirka 15 000 år och därefter är det dags för ny istid med islager som täcker hela Sverige. Isen under den senaste istiden gick så långt ned som till Nordtyskland och London, vad jag vet (höll på att säga minns!). Tanken är onekligen svindlande – det vi tror vara det naturliga tillståndet här uppe i norr är inte sol, slask och vinter utan egentligen megavinter med hundratals meter av packad is. Och under denna kommer allt materiellt vi har skapat och byggt att ligga krossat…

Orsaken till istiderna anses vara temperaturvariationer orsakade av periodiska variationer I solstrålningen (vilket är kopplat till solfläckarna) och variationer I jordaxelns lutning.

Och för några år sedan stod det klart att växthuseffekten faktiskt kan påskynda ankomsten av en ny istid.”

Forskning och framsteg, 12-01-21

Här kände jag att jag nog inte vill veta mer. Variationer i jordaxelns lutning … det låter som något som är svårt att påverka. Rent av omöjligt.

Det känns faktiskt bättre att tänka att man kan påverka, äta mindre kött och sluta flyga, pressa på politikerna och föra liv.

Och på måndag kommer värmen. Ska gå och leta upp shortsen.