8. aug, 2021

Min absoluta favorit - sensommar. Rönnbär och äpplen rodnar, rosa och gult mot det alltmer mättade gröna. Det är vackert. Sinnet ofta lugnt. Varmt i vattnet om man vill ta ett dopp, och det ville man idag.

Rakt ner bland sand och stenbumlingar, ut i båtfåran. Vågorna skummade, det var oväder i natt, utströmmarna starka, jag fick ta i för att komma in igen. Solen värmde efteråt. Sen en kopp kaffe hemma på den nya verandan. Livet skönt.

Just nu läser jag Göran Greiders "I trädgården hörs andra ekon". Där står så mycket tänkvärt. Om sensommarens ankomst skriver han så här:

"... och när sensommaren anlänt, kanske i form av en plötslig, ensamkommande höstdag mitt i augusti ..."

Precis så var det i år. En ensam höstliknande dag, sen var det plötsligt sensommar istället för högsommar. 

Han skriver också klokt om skillnaden mellan väder och klimat. 

"Nej, vi kan inte känna av klimatet. Vädret lever vi med, men det är bara en boll som sparkas runt i det stora planetära klimatsystemet."

Fyndigt formulerat. Bilden blir tydlig. Vi kan inte dra några slutsataser av enskilt väder menar han, klimatet är mer än så. 

Annars då? Jo tack, det rullar på. Jag planerar en releasefest tillsammans med min väninna Ulla, som gick skrivarlinjen på Malmö folkhögskola samtidigt med mig. jag hade ingen releasefest då för två år sen när Contra Tiempo kom ut, men nu är det dags för den boken att slåss för lite plats. Det är den faktiskt värd. 

Läs på den här hemsidans förstasida så får du veta tid och plats. Du är välkommen!

27. jul, 2021

Ystad svämmar över. Inte av vatten, men av folk. Östergatan börjar likna ströget i Helsingör.

Och vadå? Jag brukar ju gilla att strosa omkring på den stökiga gågatan i Helsingör. Röda pölser, riktig lakrits och dansk ost.

Det var när jag var barn. Då var det lagom mycket folk i Helsingör. Kanske ungefär så som det är i Ystad nu? Nu vill jag ha luft omkring mig, och det beror inte bara på pandemin. För sådana som mig (introverta) har pandemin många positiva egenskaper. Man behöver inte trängas och man behöver inte träffa folk ”i onödan”.

Det är kö till glasskioskerna, kö till restaurangerna och kö för att få parkering. På stränderna är det två meter mellan varje sällskap – det brukar vara minst tjugo. Och så har vi trafiken.

Ni som inte vill höra talas om klimathotet får sluta läsa HÄR.

Husbilarna. De är överallt. De blir fler och fler. De är stora, de är tunga, och de går i allmänhet på diesel. Hur kan det vara okej?

Min högsta dröm just nu är en liten smidig husbil med automatlåda och kortare än sex meter. Ska vi skaffa en?

Det finns massor av för i mitt huvud. (Friheten, bekvämligheten, hunden gillar det, jag skulle kunna köra den när inte maken orkar osv osv.)

Emot – de kostar massor av energi att producera, och de är som sagt stora tunga och går på diesel. Att åka runt med en bensinsnål bil eller elbil och bo på små pensionat eller campingstugor måsta vara bättre. Då stödjer man också det lokala näringslivet mer.

Vi människor är väldigt bra på att konstruera anledningar till att vi får göra saker som inte är så bra. Just VI borde få göra dem. Vi är gamla, vi ska snart dö, vi har dragit in på kött, vi reste inte så mycket när vi var unga, det spelar ingen roll vad vi gör när ingen annan … har vi hört det förut?

Tror ni att det kommer eldrivna husbilar innan jag blir för gammal för att köra en?

14. jul, 2021

I går

Jag ligger på stranden. Jag lyssnar. Två unga män bakom mig pratar om boende. Den ena ska flytta hit, inte just till Svarte, någonstans i sydöstra Skåne. Han beskriver en lägenhet i Simrishamn, ingående, rummens planering, vilka golv som är valda.

”Den var jättefin!” säger han. ”Men …”

Någon annan börjar prata och dränker hans röst, jag får aldrig veta vad det var för fel.

Och det gör ju detsamma.

Han är antingen mäklare eller gay, tänker jag, men jag får aldrig veta det heller.

Och det gör ju detsamma.

”Men jag köper aldrig glass!”

En ensam kvinna tre meter till vänster om mig pratar högljutt i telefonen. Den i andra änden verkar protestera.

”Jaja jag har glass hemma och så, men jag äter nästan aldrig av den.”

Det skapar en del frågetecken, men det spelar inte heller någon roll.

Röster så nära. Det var längesen, före pandemin.

Jag reser mig och går ner i vattnet. Tjugotre grader i vattnet säger kroppstermometern. Inga synliga alger, inga maneter, inga slingrande vattenväxter, botten är fast vågig sand. Perfekt. Under med huvudet, den ljuvliga svalkan …

Idag

23 grader klockan åtta på morgonen. Ska bli trettio. Den svalkande vinden från sydost har krympt ihop till en liten vindil, grannens vimpel fladdrar knappt alls.

Det är för varmt. Överallt. Utom nere i källaren. Jag hade tänkt göra arbetsrum därnere, varför gjorde jag inte det?

Maken går ut med hunden, kortast möjliga promenad. Här finns ingen skugga. Vi borde ha mer skugga i det här landet.

Jag tar en dusch bara för att svalka mig. Ute på verandan har maken somnat i en stol efter hundpromenaden.

”Har du duschat igen”, säger han, ”gjorde du inte det i morse?”

”Det är i morse.” säger jag.

Han tittar på klockan.

”Just det, jag har just varit ute med hunden.”

När han vaknar måste hans minne komma ikapp, tänker jag. Ungefär som indianerna som satte sig på järnvägsstationen i Washington för att själen skulle hinna ikapp dem efter tågresan.

Göra så lite som möjligt. Låta själen komma ikapp. En bra plan för en alldeles för varm dag.