Från filmen Los Tarantos från 1963.

Åh vad jag gärna skulle vilja se hela den här filmen, på bio, med popcorn och choklad. Sådana här klipp är guld värda när man researchar. Jag förstår bara enstaka ord, men så mycket man förstår i alla fall!

Gamla utdöda språk: Jag fick hjälp av Ola Wikander - tack Ola!

När jag skulle skriva om Nintus barn ville  jag ta reda på vad det skulle heta - Nintus barn, alltså - på gammal sumeriska. Jag ville också veta vilken av de gamla gudinnorna som skulle vara lämplig som en moderlig hjälpande kraft.Jag hittade en lärd ung man i Lund. Han kunde allt! dessutom skriver han själv.Här är en länk till hans blogg.

http://ola-wikander.blogspot.com/

Och här är en artikerl från Svenska Dagbladet. Obs, den är från 2010:

Mästare på ­utdöda språk

CLIOPRISET. I morgon mottar språkhistorikern Ola Wikander årets Cliopris av SvD och Clio – den historiska bokklubben. Wikander har tillägnat sig mer än ett dussin ­utdöda språk och lyckats väcka intresse för dem långt ­utanför specialisternas krets.

–Detta, säger Ola Wikander, är ugaritiskan. Hela ugaritiskan.

Han visar en bok i brunt biblioteksband. Den är för all del ganska tjock, ungefär som en något överviktig roman, men ändå – mellan pärmarna i denna enda volym ryms samtliga kända texter på det ugaritiska språket, i transkription, förstås, originalen var nedtecknade på lertavlor med kilskrift.

Ola Wikander medger att de döda språkens ändliga massa gör dem behändiga, i jämförelse med de oregerliga och föränderliga levande språken som ingen språkforskare någonsin kan få full kontroll över.

Men det är inte alla döda språk som är så lätta att hantera. På babyloniernas språk akkadiska finns det massor av bevarade texter, och långt ifrån alla är tolkade eller ens lästa. Dessutom kommer det ju då och då nya arkeologiska fynd, som kan leda till att gamla teorier och tolkningar måste ändras, påpekar han.

Vi träffas i hans doktorandrum i källaren på teologiska institutionen vid Lunds universitet. Där ägnar sig Ola Wikander åt Gamla testamentets exegetik, det vetenskapliga studiet av Gamla testamentet och dess värld, framför allt genom textforskning. Det ger honom möjlighet att fördjupa sig i ett av sina favoritspråk, klassisk hebreiska, och, som sagt, ugaritiska.

Ugaritiska talades och skrevs av de Baalsdyrkande kanaanéerna omkring år 1300 före Kristus. De första lertavlorna påträffades 1928 i Syrien, på platsen för den forntida staden Ugarit, och texterna är så vitt man vet flera hundra år äldre än de äldsta delarna av Gamla testamentet.

Ola Wikander är väl förtrogen med dem, han översatte redan 2003 en del av dem under titeln Kanaaneiska myter och legender. Då var han 21, och kallades underbarn. Somliga skulle väl fortfarande kalla honom det. Sju böcker senare har han ännu inte fyllt 30.

Mest känd har han blivit för den populärvetenskapliga essäsamlingen I döda språks sällskap från 2006, där han med smittsam entusiasm bekänner sin kärlek till språk som sumeriska, koptiska, sanskrit, oskiska, gotiska, etruskiska och så vidare. Hur väl han behärskar de olika språken varierar, men vad menar man å andra sidan med att behärska ett utdött språk?

–Ta etruskiskan, till exempel. Det kända ordförrådet på par hundra ord kan man ju lära sig, men därmed kan man naturligtvis inte etruskiska, säger han.

Sanskrit, Indiens motsvarighet till Europas latin, räknar däremot Ola Wikander till de språk han faktiskt kan. Han använder det till och med, i den mån han hittar någon som är lika slängd i det som han själv.

–Häromveckan när jag låg hemma i magsjuka fick jag faktiskt ett krya-på-dig-mejl på sanskrit från min tidigare lärare i sanskrit, berättar han.

Men det är det forntida Mellanösterns kulturer som ligger Ola Wikander särskilt varmt om hjärtat, och doktorsavhandlingen, som han hoppas ska bli klar till 2012 har arbetsnamnet Drought, death and the sun in Ugarit and Ancient Israel.

–Där spårar jag referenser från de gamla ugaritiska texterna i Gamla testamentet, med fokus på torka och brännande sol som metafor för döden, berättar han.

–Du vet, i vissa av Bibelns böcker, till exempel i Jesaja, finns det partier som nästan ordagrant går tillbaka på de ugaritiska skrifterna. Det är inget kontroversiellt påstående bland Bibelforskare numera, däremot finns det religiösa grupperingar som reagerar på att hedningar som kanaanéerna skulle ha påverkat de bibliska texterna.

Förutom sitt vetenskapliga författarskap har Ola Wikander på senare tid också slagit sig på skönlitteratur. För två år sedan gav han tillsammans med sin far ut romanen Poeten och cirkelmakaren, och han har just lagt sista handen vid en fantasyroman med titeln Serafers drömmar–fantasy är en genre som han tycker är gravt underrepresenterad på svenska.

–Och det finns ju beröringspunkter mellan forntida språk, fantasy och liknande genrer. I en av Matrixfilmerna mässas det mot slutet på ett gåtfullt språk. Filmmakarna kunde ha hittat på vilka fantasiord som helst, men det gjorde de inte. De valde med stor omsorg ett passande citat ur en nästan tretusen år gammal text–på sanskrit.

Ola Wikander

Född: 1981.

Bor: I Lund, där han också är uppvuxen.

musik från nya cd:n som recenseras nedan

Ny flamencoskiva

Jag var och såg den här mannen och ett flamencoteam i Malmö i våras. Det var SÅ bra! Nu har han tydligen släppt en ny CD. Det här är från DN.

”Robi” Svärd lyckas koda flamencons signaler

PUBLICERAD IGÅR

Efter att med sitt debutalbum ha gjort succé till och med i flamencons Spanien har svenske Robert ”Robi” Svärds underbart avspända gitarrspel blivit än säkrare.

5 När den svenske flamencogitarristen Robert ”Robi” Svärd släppte sin debutplatta ”Pa’ki pa’ka” för två år sedan möttes den inte bara med jubel internationellt, och utnämndes av det ledande brittiska musikmagasinet Songlines till ett av året bästa album. Den väckte också enorm uppmärksamhet i Spanien och hos de mest insatta flamencokännarna.

I Georg Cederskogs intervju med Robi i våras (DN 10/4) förklarade han det med att han är noga med att följa de lagar och regler som omgärdar flamencon: ”Det flyger signaler i musiken hela tiden. Jag tror det är hur jag använt de signalerna som fick flamencopubliken att lyssna.”

För Robi är flamencon ett ”språk” och det är nog en nyckel för att förstå framgången. Från sin position som svensk har han lyckats tränga in i och koda flamencons signaler, tecken och symboler som kanske ingen annan icke-spanjor. Ända in i grottorna i Granada, den andalusiska flamencons mest mytiska plats, vars atmosfär han fångade ensam på sin gitarr i den så smärtsamt vackra granaína som avslutade ”Pa’ki pa’ka”.

Med sin kosmopolitiska bakgrund – född i Mölndal utanför Göteborg i en familj med band till Indien, England, Kina, Japan och utbildad på konservatoriet i Sydney – kan man säga att Robi också hade en väl uppövad lyhördhet för flamencons mångkulturella rottrådar, då han som tjugotreåring 1998 började studera den i Sevilla för att göra den till sin.

Att det nya albumet fått titeln ”Alquimia” (alkemi) är nog ett uttryck för hur djupt han nu förstått betydelsen av alla de skiftande ingredienser som tillsammans utgör flamencons väsen. En rikedom som förpliktigar, men som på samma gång kan vara oerhört frigörande.

”Alquiema” startar med samma klockrent sprudlande flamenco som det föregående albumet. Med en förbluffande melodikänsla som ger konturer och griper tag. Men anslaget är bredare och visionen har vidgats utan att musiken någonsin tappar fotfästet.

Tvärtom har Robi ytterligare förankrat sig genom att bjuda in stora namn som Alfredo Tejada, Luis Moneo och Niño Josele tillsammans med tjugofyra ytterligare artister från den spanska flamencovärlden. En omgivning som bara tycks göra Robis redan så underbart avspända gitarrspel än säkrare, samtidigt som det växlar mellan olika klang­register och tekniker mer oforcerat flödande än någonsin tidigare.

Många har lyft fram Robis ovanligt starka känsla för melodik, men jag skulle vilja lägga till hans sinne för komposition. De enskilda melodifraserna skapar krokar och sticker ut men det är helheten, hur dessa står mot varandra, som får dem att bli så effektfulla. Precis som i all annan musik där melodiken spelar roll. Och här är Robi rent mästerlig.

Lyssna bara på titelspåret och den följande tangon. Eller den makalösa känsla som uppstår i siguiriyan ”Callejón del agua” mot slutet då gitarren gräver sig ner i en motstämma till körmelodin.

Bästa spår: ”La luna quiere bailar”, ”Callejón del agua”

Flamencons uppkomst

Jag tycker att skönlitteratur ofta ger mig en bättre bild av en plats, en miljö eller ett skeende än vad facklitteratur gör. Den här boken hade jag väldigt mycket glädje av när jag skrev Contra Tiempo, plus att det var en väldigt spännande bok. Den utspelar sig i Sevilla ungefär hundra år tidigare än min historia.

Tack Anneli, som gav mig boken!

Visste ni att de spanska romerna inte vill kallas romer - de är gitanos, och de är stolta över det.

Den fantastiska Carmen Amaya

För att kunna skriva Contra Tiempo har jag lagt ner mycket tid på att läsa om och titta på flamenco. Intresset hade jag sen innan, så det var ingen uppoffring. En av de dansare som imponerat mest på mig är Carmen Amaya, född 1913 i Somorosstro, Barcelona. Redan som tioåring började hon resa runt Spanien och dansa.Hon blev världsberömd, uppträdde i Frankrike, USA, Latinamerika, och medverkade också i flera filmer. Tyvärr dog hon redan vid femtio års ålder.
Titta på klippet och se hennes fantastiska energi, hennes närvaro!

Romerna finns inte kvar i Triana

Jag vet inte om det här filmklippet handlar om det som beskrivs nedan, men det skulle mycket väl kunna vara så.

Jag läser på Wikipedia: "Triana was traditionally populated by sailors and potters, construction workers and artisans, with many bullfighters and Flamenco singers and dancersliving in the neighbourhood as well. Triana was also home to a large number of Romani people, concentrated in the street called Cava de los Gitanos (now the Pages del Corro), but they were displaced during the redvelopment projects of the 1970s."
Alltså: They were displaced. De omplacerades. Kördes iväg. Deras dörrar och fönster murades igen innan husen revs, och ersattes med moderna byggnader och affärer. Cava de los gitanos är idag en modern affärsgata.