Bilden visar växthuset som det kommer att se ut när det är uppsatt.

220309

Ökenvandring, känns det som

kommer aldrig fram

får aldrig vila ut

kollar på Elitstyrkans hemligheter

alla avsnitten

svenska danska engelska

vet inte varför det peppar mig

vet att det verkar lite suspekt

mitt liv känns kanske lite lättare

när man jämför

Riset i trädgården blir inte upplockat

ännu mindre bortkört

får påminna om disken

hundpromenaden

medicinen

tiderna för provtagning tandläkare röntgen

skit skit skit

vill inte

vill vara fri

vill vara ifred

vill resa till solen

vill sitta på en restaurang och äta god mat

vill simma i en turkos gnistrande pool

vill skratta

Det är vi många som vill nu

som inte kan

Putin har blivit galen

eller, han visar det öppet nu

han är värre än Covid

stackars värld, stackars mänsklighet

Hur ska vi komma ur det här?

klotet kommer att överleva klimatkatastrofen

säger dom

(klotet, man kanske inte homo sapiens)

men kommer klotet att överleva Putin?

vårt enda klot

vårt vackra blåa och gröna klot

220526

Det såg ganska hopplöst ut i mars. Nu är det bättre. Maken har mått bättre, orkat mer, förutom en urinvägsinfektion i förra vecka efter cystoskopi, då blev det ambulans och akuten. Men ett dunderantibiotikum rätade upp honom igen på bara några dagar.

Jag tränar agility med Bosse (senioragility), springer så jag får ont i ryggen men det skiter jag i för jag har roligt och Bosse har roligt. Vi behöver det. Härligt med tanterna som har onda knän, cancer, dåliga ryggar och ovana hundar men som springer allt vad de kan tills hjärtat rusar och svetten rinner. De båda instruktörerna är i samma ålder som oss andra men har tränat/tävlat agility i tjugo år med sina små hundar och kan allt. Bra stämning. Många skratt. Sju tanter och en gubbe. Perfekt.

Trädgården. Den är underbar. Jordsäckarna är tunga som vanligt, grävandet jobbigt, ryggen värker igen, men jag skiter i det nu också för jag vill göra det. Det efterlängtade regnet har kommit och allt är så lummigt och vackert, fortfarande lite vårigt ljusgrönt. Sallad, potatis, morötter, lök och zucchini i jorden, massor av tomater och chili i krukor, men inget växthus. Det står uouppackat lite här och där. Vi har läst instruktionen och insett att vi inte klarar det själva, så nu letar vi efter någon som vill tjäna en slant och som klarar att läsa ritningar och måtta och skära i kanalplast. Känner du någon sådan person så säg till.

Det är inte hela världen. Vi har ett uterum och gott om krukor. Förr eller senare kommer det upp. Nu ska vi ta det lugnt, man måste inte ha allt i ordning, det kan få ta tid. 

Perspektiv.

Andas.

Här och nu.

Ta det lugnt du också!

Nu är det länge sen vi sågs. Hur mår du? Vad har du gjort sen sist? Firat påsk och valborg, eller struntat i det? Deklarerat? Följt nyheterna om kriget i Ukraina?

Jag har gjort alla de där sakerna, och så har jag grävt, planterat, kört jord i skottkärran, grävt igen, och så våndats över allt arbete som återstår. Samtidigt njuter jag av att ha det här arbetet att göra, jag älskar att ha trädgård. Att kunna få vara ute i solen och använda sin kropp, det är ett privilegium. Att kunna röra sig. Att andas. Att känna solen värma huden igen efter vintern. Att se när det börjar gro.

I Svarte händer det saker. Vi har fått en butik! I butiken säljs, förutom de nödvändigaste basvarorna (räknas läsk och chips dit?) också närproducerat. Kött, ägg, potatis, korvar från Marsvinsholm, bröd från Svartebagaren. 

Svartebatgarens kanelbullar är värda att dö för.

Dessutom har han som tagit över strandcaféet bestämt att där ska bli en bistro i stället för café, med lite mat och lite kvällsöppet! Har vi tur kommer vi att kunna sitta på hans veranda och dricka ett glas vin, har vi lite mindre tur får vi dricka något alkoholfritt till maten - och det går ju egentligen lika bra. Sen kan man gå ner till bryggan för ett kvällsdopp. Kanske bäst att hoppa vinet i alla fall.

Att bo i Svarte är en vinstlott just nu. När jag kom ut från den nya butiken idag (med kanelbullar i väskan) och kände doften av havet kände jag det just så, att jag dragit en vinstlott som flyttat hit. Ska försöka ta vara på den känslan, stanna i den. 

Nu skulle man ju också kunna skriva lite om Nato, för eller emot. De flesta har en åsikt just nu. Jag också. Jag respekterar båda sidor, och tänker inte säga vad jag tycker, inte idag i alla fall.

Däremot tänker jag tipsa om en fantastiskt bra bok: Jägarinnan av Kate Quinn. Ska skriva en recension så småningom, men vänta inte på den, läs den nu! Här är en länk:

https://www.bokus.com/bok/9789150947069/jagarinnan/

Och så kan jag avslöja att mitt manus Efterliv nu är inskickat till ett antal förlag.

Läser i tidningen

de ryska soldaterna

är mestadels från etniska minoriteter

fattiga och outbildade

de utbildade från Moskva och S:t Petersburg

kan i allmänhet

köpa sig fria

så ser det ut i världen, man blir inte ens förvånad

Sitter på verandan i vårsolen

iakttar grannarna

flyktingarna från Ukraina

första dagarna ser man dem knappt

de har en bebis

två bilar

går runt utanför huset med bebisen i vagnen

runt runt

jag tänker

de vill inte vara långt ifrån varandra

de körde i sina bilar med bombexplosioner runtomkring

mamma pappa mormor morfar mormors mor och två barn

nu börjar de gå lite längre bort

åker och handlar

hälsar och ler

försöker byta några ord

”It is cold today.”

”Sorry I can´t …”

”Brrrr” (slår med armarna runt kroppen)

”Aaah, ja ja!”

Livet går vidare

det gör det ju alltid

Idag kom växthuset jag beställt

min födelsedagspresent

i delar förstås

hur i h-e ska vi få ihop det?

rabarbern som står i vägen måste upp

de har rötter ner till underjorden

har nog stått här sen -65 när huset byggdes

vi har grävt båda två i en timme och den sitter inte ens löst

sen finns det två till som också ska bort

men … det löser sig nog

förra veckan tyckte jag inte att man kunde oroa sig för sånt

det är ju krig

nu har man börjat vänja sig

fast man inte borde vänja sig

man borde inte

odla sina tomater när grannar begravs under sönderbombade höghus

men vi måste

gå vidare

medan vi kan

Man tror inte att det är sant.

Smaka på den meningen.

Allt runtomkring är som vanligt, Då är det väl som vanligt? Nej, det är ju inte det. Med jämna mellanrum kommer man ihåg att det är krig i Europa. De första dagarna var man medveten om det hela tiden, många är det fortfarande. Jag är en sån som kan släppa det och tänka på annat, och det behöver man för att inte bli helt knäckt.

Men allt runtomkring är inte som vanligt.

Tvärs över gatan, i huset som brukar hyras ut till turister, där bor det nu flyktingar från Ukraina. De har kört hit i egna bilar, kryssat mellan bomberna beskrev de det som.

Det som gör det här kriget extra hemskt är att det är en stormakt som har anfallit ett fredligt demokratiskt land. Kan det hända dom kan det hända oss.

Vattendunkarna är slut på Clas Ohlsson, likaså gulaschsoppan och raviolin på burk. Jag beställde ärtsoppa, snabbmakaroner och Bullens pilsnerkorv. När jag var barn fanns det köttbullar på burk, det gör det inte nu längre. Det kanske finns en marknad för det igen?

Jag läser för att komma undan tankarna, läser och börjar så fröer och börjar väcka begoniorna till liv. För våren kommer ju i alla fall.

Krig, klimatkatastrof och pandemier. Jag tror faktiskt inte at världen någonsin blir "som vanligt" igen.

Det dånar från havet. Jag vill gå ner dit fast det är mörkt. På med alla kläderna och pannlampan. Hunden slipper gå med. 

Nedanför Västra kustvägen är det mörkt, men gatubelysningen lyser upp lite grann. Inte som på Björkudden där det var kolsvart. (Ska jag hålla på att jämföra allting med Björkudden resten av mitt liv?)

Vinden viner, regnet piskar, dånet från havet blir starkare och starkare. Det blir också mörkare och mörkare.

Pannlampan fungerar inte!

Jag vill stå nere vid vattnet i mörkret, låta vägorna nå skosulorna. Känna närvaron av krafterna.

Men jag vill ha hjälp av pannlampan när jag ska ta mig ner de sista branta metrarna genom det höga gräset. 

Skummet från vågorna lyser vitt i mörkret. Jag kan se att de slår långt upp. Törs inte gå ner utan pannlampa. Fan också!

På vägen tillbaks upp rusar en hare förbi mig, från vänster till höger. Uppe på cykelbanan. Varför springer den så fort, alldeles ensam, i ovädret?