Mariam är på väg hem genom våtmarken och går i sina egna tankar. Men att glömma att vara på sin vakt kan straffa sig. Tjurfäktaren Chico vill ha det han tycker sig ha rätt till.

”Och vart ska en sådan vacker tös ta vägen alldeles ensam?”
Sjutton också, hon hade inte varit uppmärksam tillräckligt. Nu spärrade Chico vägen för henne och hon var mitt i ett lågt vattensjukt område, om hon klev åt sidan skulle hon hamna i vattnet. Det var inte djupt, men det kunde vara sankt. Han hade samma glimt i ögonen som på tjurfäktningsarenan. Här gällde det att vara listig.
”Åh vilken tur att du kom, jag var lite orolig att gå här helt själv, men nu kan ju du som är så stor och stark följa mig hem!”
Chico stod bredbent framför henne på stigen utan att röra en min. Varför såg han inte förtjust ut? Det bådade inte gott.
”Jag kan göra mer än så! Nu kommer du inte undan med fler ursäkter, det är dags för dig att visa lite riktig vänlighet mot mig.”
Den insmickrande ton han brukade ha när han pratade med Mariam var som bortblåst. Han grabbade tag i henne och drog henne med sig upp på fastare mark, där han slet i hennes kläder och försökte kyssa henne. Hönan och apelsinerna for iväg, Mariam skrek och slogs vilt, men Chico var van att slåss med tjurar, han parerade lätt. Klänningen revs itu. Mariam lyckades få tag med tänderna i hans ena öra och bet till utan att tveka. Hon fick blodsmak i munnen och spottade ut den mjuka snibben. Blodet strömmade från Chicos öra och han tjöt som en gris.

”Din satans fisförnäma hora, jag ska döda dig!

Mariam hade ramlat omkull och kravlade nu baklänges beredd på att Chico skulle kasta sig över henne, hon famlade över marken efter något, en sten, vad som helst, men där fanns bara torrt gräs och hård jord.

Zuleika besöker gamla Milagros, kapitel 6

Mariam hade ”försvunnit” ytterligare två gånger. Hon hade blivit försiktigare, så Zuleika skulle inte ha märkt något om hon inte varit på sin vakt. När Mariam blev konfronterad upprepade hon att hon varit hos Milagros för att lära sig mer om läkeörter. Dessutom hade hon börjat fråga ut sin mor om olika örter, men Zuleika märkte att det inte var något genuint intresse bakom frågorna. Hon lyssnade inte på svaren. Nu hade hon frågat tre gånger om vad man använde Johannesört till, den tredje gången hade Zuleika svarat helt på tok och Mariam hade inte märkt det, bara lett och nickat och försökt se intresserad ut. Hos Felipe mötte Zuleika ingen förståelse när hon försökte dryfta sina misstankar och sin oro. När det gällde Mariam ville han inte se några fel.
”Hon är bara trött efter dansandet i går kväll”, sa han.
Efter några dagars funderande bestämde sig Zuleika till slut och traskade i väg över slätten närmast Triana mot Milagros bostad. Skjulet, som inte var mycket mer än en koja som lutade sig mot den gamla klostermuren, smälte nästan ihop med omgivningen. Zuleikas steg blev allt långsammare, hon rynkade på näsan. Det luktade. Färggranna tygstycken hängde på tork och fladdrade olycksbådande i vinden. Giftiga änglatrumpeter växte i klungor runt kojan. En kanin dinglade från en gren. Zuleika förstod att den hängde där för att möras, men tyckte ändå att det såg ut som den var menad att hålla besökare på avstånd. Hon gick i alla fall fram mot skjulet, och Milagros, krum och böjd, stod redan i dörren som om hon väntade henne.
Det är precis det hon vill att jag ska tro, tänkte Zuleika.
”Vad förskaffar mig den äran? En sådan fin och kunnig dam som senora Rojas kan väl knappast behöva min hjälp?”
Rösten var långtifrån kraftlös, noterade Zuleika.
”Jag ville bara tacka för att du har börjat lära ut om läkeörter till min dotter. Det är alltid bra att lära sig saker från flera håll, eller hur?” sa Zuleika och försökte ignorera förolämpningen som låg i den nedlåtande tonen samtidigt som hon iakttog Milagros för att se hur hon reagerade.
Milagros ögon var oförändrat kolsvarta och inte en skrynkla i hennes bruna russinansikte rubbades. Ringarna i hennes öron och de runt hennes handleder rasslade dock lite. Kunde det betyda något?
”Kunskap ska man aldrig förringa”, sa Milagros och försökte sträcka lite på den krumma ryggen, ”men du kan säga åt din dotter att hon får ta med sig en kanin eller en höna till nästa gång om hon vill att jag ska lära henne mer. Själv har jag blivit för gammal för att orka gå ut och gillra fällor.”
Zuleika sneglade över axeln på kaninen. Så den var från Mariam?
”Var det något mer”, sa Milagros, ”annars har jag annat att göra. Tack för besöket.”


Udrag ur Contra Tiempo kap 7

Det är Stefans första jour. Han har aldrig haft hand om något akut kejsarsnitt tidigare, och har hoppats på att det inte ska komma något den här kvällen. 

Innan ens hälften av maten var uppäten pep sökaren igen. Stefan tryckte in två köttbullar samtidigt i munnen och hör­de att det pep från Marias ficka också. En av narkossköter­skorna, den som var mest tillgänglig, hade alltid akutsökaren på sig.

”Urakut snitt, kom genast”, var beskedet de fick samtidigt.

Maria tog på sig skorna och mössan och var redan på väg ut genom dörren. Stefan var strax bakom och höll på att ringa Ulla från sin bärbara telefon.

”Akut snitt, kan du komma?” sa han samtidigt som han försökte svälja de två köttbullarna.

”Fan också, vi har ett hjärtstillestånd här och Peter var tvungen att springa till akuten och hjälpa till med ett dåligt barn. Vi kan inte. Vem har du med dig?”

”Maria.”

”Okej, då borde det gå bra, jag kommer så fort jag kan.”

Den gravida kvinnan låg redan på operationsbordet. Hen­nes man kramade hennes händer. Han såg orolig ut, men han sa inget. Operationspersonalen förberedde det sista av sina saker. Anestesiutrustningen och alla läkemedel var redan färdiga, det stod alltid färdigt. Maria gav kvinnan en slurk Natriumcitrat i en mugg och kollade snabbt narkosapparaten medan Stefan pratade med henne. En av undersköterskorna från grabbgänget dök upp och följde den blivande pappan ut. Det blev en tyst stund kring kvinnan, de stämde av att de var klara. Maria sprutade in sömnmedel och ett muskelavslappnande medel, så fort det var inne i blodbanan öppna­de Stefan kvinnans mun för att intubera. Maria var beredd med laryngoskop och tub. Stefan tog laryngoskopet och för­de in det i munnen för att få fri sikt ned mot luftstrupen.

”Helvete!”

Han såg hur kvinnans munhåla började fyllas med gröngul, tjockflytande vätska. Hon kräktes! Om hon andades ned det i lungorna skulle det kunna bli ödesdigert.

Utdrag ur Contra Tiempo kap 2

Mariam och tre av hennes brorsbarn tjuvjagar kanin på mark som tillhör hertigen av Sevilla.

”Vem ska döda kaninen?” sa Soledad.
Pojkarna tittade åt andra hållet och låtsades som de inte hörde. Ingen av dem hade dödat en kanin förut. Mariam iakttog dem roat.
”Lucio? Pepe?”
Lucio harklade sig och sa med målbrottsröst:
”Jag kan göra det, jag är äldst.”
Mariam skrattade.
”Jag ska visa dig hur man gör. Får vi fler är det din tur.”
Hon hittade en stor sten. Hon höll fast kaninen med ena handen och ett knä, och slog snabbt ihjäl den. Sedan bad hon kaninen om ursäkt och gjorde korstecknet. Därefter lade hon ett snitt med kniven, som Jorge hade slipat åt henne, över halspulsådern på kaninen och lät blodet rinna ut i gräset.
Vid nästa ställe hittade de en kanin till. Lucio skötte sitt uppdrag som en man, blek om nosen men familjen skulle få mat! De hade redan två kaniner, det kunde bli fler. Mariam såg hans stolthet och förväntan, Jozef skulle bli så nöjd med honom och farmor skulle bli lycklig. Inom sig såg hon hur Pilar och alla barnen fick mumsa på grillade kaninben, och inte minst tänkte hon på hur det skulle kännas att själv få sätta tänderna i nystekt varmt kött. Det vattnades i munnen.
”Ryttare! Ned!” sa Pepe.
De hukade sig ned och kröp mer än sprang, nedhukade till närmaste kulle. Bakom den sjönk de ned i gräset, platt på marken. Rädslan gjorde dem alla andfådda. Mariam kunde knappt få luft, hon förbannade sig själv, hon hade varit ouppmärksam en stund. De borde inte ha blivit sedda, trodde hon, det var ganska stort avstånd mellan dem och ryttarna, men det var inga träd i vägen just här, bara gräs och låga buskar.
De låg tryckta mot marken i mer än fem minuter. Sedan ålade de sig långsamt uppför kullen tills de kunde se slätten nedanför. De låg på mage bredvid varandra och såg ryttarna nedanför försvinna bortåt. Det var fint folk, det kunde man se. Mariam började känna sig trygg, de reste sig försiktigt.
En häst frustade bakom deras ryggar.
Alla vände sig samtidigt om.
Några meter bakom dem satt en man till häst och tittade på dem.

Utdrag ur Contra Tiempo kap 1, Lund i början av 2000-talet

Stefans första dag på Anestesikliniken och det första mötet med Maria.

På salen skulle de just söva. Fem personer stod runt patienten som låg på operationsbordet. Stefan gissade att det var narkosläkaren som stod med ett fat sprutor, varav hon höll en beredd i ena handen, och undersköterskan som pysslade i bakgrunden med att få ordning på några slangar på narkosapparaten, och narkossköterskan som stod med ryggen mot honom vid patientens huvud. Vid fotänden stod en sterilklädd operationssköterska och kollade instrument som var uppdukade på ett bord, en undersköterska bredvid henne var för tillfället sysslolös.
Alla vände sig om och tittade på honom. Alla nickade vänligt utom en. Narkossköterskan.
”Ställ dig där och titta, och var tyst så länge”, sa hon.
Det var Maria.
Hon fäste sin mörkblå, allvarliga blick rakt på Stefan. Den träffade honom som ett slag rakt i magen, han trillade alla sex våningarna ned till centralhallen. Han kämpade för att få luft och kravla sig upp igen. Vad i helvete var detta? Han var glad att det inte förväntades att han skulle göra något.
Det var tyst på salen som det ska vara när någon sövs ned, bara Marias röst hördes.
”Nu kommer du att få sömnmedlet. Det kan svida lite grann i din arm, men det är inget farligt, det går strax över … ta några djupa andetag … nu somnar du strax, sov så gott så ses vi sedan.”
Hon hade värme i rösten när hon pratade med patienten. Det hade hon definitivt inte haft när hon tilltalat Stefan. Han kände sig snurrig i huvudet. Han kom på sig med att önska att han var patienten, han hade gladeligen somnat in till den rösten just då. I stället fick han stå kvar och vänta medan hon intuberade. Den kvinnliga narkosläkaren skrev ned vad hon gett för läkemedel, konfererade med Maria, log mot Stefan, och gick sedan ut från salen.
”Du kan sätta en nål till i den andra handen. Är du snäll.”

Utdrag ur Contra Tiempo, prologen

”Du behöver inte vänta”, sa Trine, som om hon förstått vad han tänkte. ”Mästaren kan ringa efter en taxi åt mig. Han är inte farlig, det vet du. Du har ju träffat honom.”
”Nej, jag vet”, sa han, ”men jag väntar här och lyssnar på radion. Ta den tid du behöver – och hälsa Alexander från mig.”
Hon klappade honom på kinden innan hon smidigt gled ur bilen, slängde upp sin väska på axeln och försvann in genom porten. Han drog ännu en djup suck och skruvade på bilradion för att hitta något att skingra tankarna med.
”Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar”, sjöng Anne Linnet från radion. Han nynnade med.
Så svårt det är när ens barn blir stora och man inte kan bestämma över dem längre. Han mindes när Trine var nyfödd, hur oroliga och förundrade de hade varit över hennes öga, han och Marianne. Läkarna hade inte kunnat ge dem någon förklaring trots att det gjordes alla tänkbara undersökningar, men det verkade inte vara något fel på henne för övrigt. Marianne hade krävt fler undersökningar, men då hade han gått ihop med läkarna och fått henne att backa. Man skulle inte plåga flickan i onödan, bättre att vänta och se.
Och sedan hade de fått besök av mannen, mannen som hette Alexander Roskov men som Trine lite respektlöst kallade för Mästaren. Han hade ringt på deras dörr till villan i Hellerup en mörk oktoberkväll, när Trine varit två månader gammal, och presenterat sig. Det hade varit en blåsig kväll, havet hade slagit långt upp på stranden nedanför huset, nästan upp på gräsmattan. När ljuset ovanför ytterdörren hade lyst ned på besökarens ansikte hade de sett att han hade ett likadant öga som deras dotter, fast på höger öga och vänt åt andra hållet. De hade bjudit in honom, och de hade talat länge. Efter det hade Marianne inte krävt några fler undersökningar.

Nu var Trine, den lilla guldlockiga ängeln, precis arton fyllda och det var Alexanders tur att ta över. Om bara Marianne hade fått leva, om han haft någon att dela oron med. Det var ensamt utan henne, och nu skulle det bli ännu ensammare. Han visste att han skulle komma att fylla tiden med arbete, det enda som höll tillbaka honom nu var Trine, tanken på att hon behövde honom.
Han måste ha slumrat till, för när Trine öppnade bildörren och gled ned bredvid honom igen hade det gått två timmar.
”Men far, har du suttit och sovit med bildörrarna olåsta! Mitt i Ishöj!” sa Trine glatt.

 

Senaste kommentaren

19.11 | 10:30

Lycka till Pia och Bosse!
Hälsar Gun och Tingeling
😍🐩

31.08 | 17:04

Pia! Nu har Tingeling och jag läst om Bosse i din blogg. Stackars brorsan! Härligt att han nu mår bra. Det ska bli trevligt att träffas. Ta väl hand om er!

05.10 | 08:57

Illa med din arm! När det gäller ån så är ju både Trydeån och Fyleån bra namn. Förslag är att du helt enkelt blandar dem, till Tryleån.

Dela den här sidan