Bilden föreställer badstranden i Svarte. Snart är det dags igen!

Vinden viner, regnet piskar, semestern har lagt sig i minneshyllan för semestrar (i underavdelningen ”det var i alla fall skönt att komma bort ett slag”). Utanför blommar snödroppar och vintergäck för fullt, den meterologiska våren kom igår. Den första riktigt sköna vårdagen var i förrgår. Då satt vi ute och drack kaffe. Havet låg som en spegel. Det gör det inte idag. I dag vallfärdar de tappra svenska surfarna till sydkusten med sina brädor på taket.

Jag har fått ett s.k. läsarbrev. Alltså från en person jag inte känner! (Fast jag har träffat henne en gång.) Jag citerar:

Jag tycker att du på ett fint sätt väver ihop de olika berättelserna från Sevilla kring 1840 och Lund i tidigt 2000-tal. Som Lundabo är det också roligt att läsa om sin egen stad med alla välbekanta platser. I höstas läste jag Barfotadrottningen av Ildefonso Falcones, och jag kände igen både Milagros och släkten Garcia samt romernas miljöer i Sevilla från den boken. Men som sagt, din bok var riktigt bra! En läsupplevelse!

Jag blev väldigt glad! Det är ju det som är själva meningen med skrivandet, att människor ska få uppleva och känna, med de karaktärer jag har skapat. En belöning värd mer än pengar.

Apropå pengar – gården är såld, och nu längtar vi efter att få flytten avklarad, men det kommer att dröja in i april någon gång innan vi lämnar Björkudden för gott. Underbara Björkudden, jag kommer att sakna dig! Men efter den här tiden känns det att det är dags att gå vidare.

-          Nu måste vi reda ut det här en gång för alla. Sätt dig ner.

-          Jag sitter redan …

-          Hmmm, okej. På bilden står du alltså i hamnen i Arguineguin 2014. Eller hur? Det är vad du har sagt. Det var ju så fint där, så ni åkte tillbaks dit. Ni valde det bara för att där var så fint.

-          Ja, det gjorde vi. Jag gillade ju inte Maspalomas något vidare. Inte alls, faktiskt. Men Arguineguin var fint, vi tänkte, alltså min man och jag, att dit skulle vi kunna åka igen, om vi nu absolut skulle åka till Kanarieöarna. Så jag letade efter ett hotell där, när vi nu var tvungna att flytta resan som vi skulle åkt på i september till Kreta …

-          Jaja, inte bli långrandig! Tillbaks till bilden. Är du verkligen i Arguineguin på den bilden?

-          Äh, nej …

-          Var är du?

-          Jo alltså, i Puerto de Mogan, visade det sig.

-          - Och varför trodde du att du var i Arguineguin?

-          Därför att vi hade tagit bussen dit! En lokalbuss, från Maspalomas. Vi åkte till Arguineguin för att jag hade hört att det skulle vara så fint! En gammal fiskehamn, norrmännens favoritställe på Gran Canaria, mindre och genuinare osv. Och det stämde ju, tyckte vi, fast några norrmän såg vi nu inte …

-          Ursäkta, men vad stod det på bussen som ni tog?

-          Det minns jag inte – och nu kommer vi aldrig att få veta det, eller hur!

-          När upptäckte ni att ni var på fel ställe?

-          Andra kvällen, när vi gick in till stan och förbi hamnen. Jag trodde hela tiden att det skulle dyka upp bakom nästa udde, men till slut insåg vi att vi aldrig hade varit i Arguineguin förut. Vi tittade på kartan och listade ut att det måsta ha varit Puerto de Mogan vi varit i då, för fem år sedan. Så vi tog en båt dit några dagar senare, och det stämde ju. Där är jättefint.

-          Är det inte fint i Arguineguin?

-          Vissa tycker säkert det. Där kryllade av norrmän, och det byggdes friskt. Stora moderna villaområden klättrade upp för bergssidorna, allt nybyggt. Fiskehamnen var verkligen genuin på så sätt att det fortfarande var en fungerande fiskehamn, med varv, stora kranar, lastkajer och byggnader i korrugerad plåt. Stan var full av bilar, de gamla husen blandades med nya och det fanns ingen bougainvillea någonstans. Och så de stora hotellen längs med havet, alla med stora pooler. Naturen runtomkring är mest sten och grus, jag fattar inte hur de kan få något att växa … fast det var ju inte så mycket som växte.

-          Du låter inte så nöjd. Kommer ni att åka tillbaks?

-          Nej.

-          Vart ska ni åka då?

-          Vi funderar på att inte flyga mer.

-          Okej, det får vi ta en annan gång – vi vill inte reta upp våra läsare!

Ett litet album med bilder från Arguineguin/Puerto de Mogan är utlagt, så ni kan se vad jag menar.

Historien om hur detta gick till kommer att publiceras här inom en snar framtid.

Mår något bättre.

Sen något sämre.

Sen något bättre igen.

Lite sol, gråmulet, lite sol, regn, styv kuling. Märker att lite sol ger mig omedelbar energi. Två veckor i solen kommer nog att kännas skönt. Promenader, simturer i poolen, dukat bord. Jo, vi ska faktiskt iväg på semester snart.

Egentligen vill jag inte flyga mer. Ändå gör jag det. Jag skulle vilja vara som Greta Thunberg, kämpande och principfast. Kanske kan jag bli det – sen? Men bara att tänka så visar ju att man inte är någon Greta. Det finns inget sen om man är som hon. Har man förstått vad det hela handlar om så flyger man inte!

Men jag har ju förstått – och jag flyger i alla fall.

Det måste till politiska beslut om det ska bli någon ändring, tänker jag. Annars kör vi rätt ner i diket, allihop tillsammans. Både Gretorna, Trumparna och vi mittemellan, som vill väl men inte riktigt förmår.

Men om det nu måste till politiska beslut, då blir det väldigt viktigt vad vi röstar på. Så länge politikerna är rädda för att bli avsatta av oss väljare om de fattar beslut för klimatets skull som vi väljare uppfattar som obekväma så kommer det inte att hända något, i alla fall inte tillräckligt. Alltså är det viktigt vad vi tycker, och demonstrationer och strejker spelar roll. Det påverkar. Det påverkade jättemycket på 60- och 70-talet, det kommer det att göra nu också. Vi äldre behöver stödja de unga.

Här är två verser från Bob Dylans ”The times they are a-changing”. De passar väldigt bra nu.

Come gather 'round people
Wherever you roam
And admit that the waters
Around you have grown
And accept it that soon
You'll be drenched to the bone
If your time to you
Is worth savin'
Then you better start swimmin'
Or you'll sink like a stone
For the times they are a-changin'

Come mothers and fathers
Throughout the land
And don't criticize
What you can't understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command
Your old road is
Rapidly agin'
Please get out of the new one
If you can't lend your hand
For the times they are a-changin'