Läste en artikel om kvinnors urdåliga pensioner. För att avhjälpa detta tyckte en fackförening – jag tror det var Kommunal – att man skulle ge alla rätt till heltid. Det är ju inget nytt, och det är nog bra. De som vill ska kunna få heltid. Arbetsplatser där det bara finns deltidstjänster, helst sådana med lediga timmar mitt på dagen, är inte bra.

Men.

Hur ska alla kvinnor orka jobba heltid? Särskilt när barnen är små. Visst, det kan lika gärna vara männen som går ner i tjänst, men då flyttar vi bara över problemet. Vi har ju rätt till att gå ner i tjänst när barnen är små av en anledning. Vi (här i Sverige alltså) har bedömt att det är bättre för barnen att inte behöva vara så långa dagar på förskolan. Men om man går ner i tjänst så straffas man trettiofem år senare med en usel pension.

Jag har jobbat 40 år i sjukvården, de sista femton åren som chef. Jag vet att de flesta som jobbar heltid när de är lite äldre, från fyrtio och uppåt, inte riktigt orkar med det. De finns starka sega kvinnor som orkar, men de flesta som jobbar heltid tvingar sig till det för att få en pension som i alla fall räcker till det nödvändigaste. Som bekant finns det ganska många manliga narkossköterskor. Även bland dem finns det många som tycker att det är för tufft att jobba heltid. Och en man som jobbat som undersköterska hela sitt liv har också dålig pension.

När jag var i Norge och jobbade i mitten på nittiotalet jobbade man bara trettiofem timmar i veckan om man jobbade i ett rullande schema, och lönen var bättre än i Sverige. Det är tjugofem år sedan. Vi ligger långt efter.

Vårt nuvarande pensionssystem är en skandal!

För en vecka sen sa jag att jag tyckte om årstiderna. Och det gör jag. Med ett undantag. Mars.

Det skulle bli vår nu! Jag längtar ut för att så och plantera, men jag vill inte göra det i snålblåst och regn. Faktiskt längtar jag mer efter snö, sol och skidor, vadsom helst bara man kan vara utomhus och njuta av det.

När man har klarat av januari och februari borde man få bli belönad med en riktigt solig och härlig Mars. Jag gissar att alla som läser detta håller med, utom kanske dom som ska åka vasaloppet.  

Det finns ingen månad som kan hålla en så på sträckbänken som Mars. Det kan ju bli vår, bara det vill! Ibland blir det några fina dagar, bara för att man ska kunna börja hoppas ordentligt. 

Sen blir det bakslag.

Och bakslag.

Man hinner med många bakslag i en månad som är 31 dagar lång. Har man riktig otur så blir det inte mycket bättre i april.

Har hon inget annat att oroa sig för, tänker ni kanske. Coronaviruset till exempel. Och börsen. 

Jag oroar mig en del över coronaviruset (men inte över börsen). Fast jag vill inte skriva om det, det gör tidningarna så mycket bättre. Och när jag kliver ut genom dörren här på Björkudden, så är vädret så mycket mer närvarande än coronaviruset och börsfallet. Till och med klimatkrisen verkar långt bort. 

Men förr i tiden kunde de fiska ål i ån här nedanför. Och de bodde här utan att ha bil. Fast då fanns det en lanthandel i Svenstorp, och en tågstation. Perrongen finns kvar, sprucken med ogräs i. Stationshuset är en privatbostad, och i godsmagasinet håller Svenstorps idrottsförening till.De har en väldigt populär loppmarkand varje onsdagkväll.

Tänk så mycket trevligare det hade varit om både lanthandeln och stationen funnits kvar. Vi har låtit utvecklingen dra iväg alldeles för mycket åt fel håll enligt mig. 

Kolla noga på bilden som föreställer Svenstorps stationshus. Det promenerar några gäss på perrongen.

Bara en sån sak!

Jag är nog alldeles för gammal för att läsa fantasy - fast det struntar jag i, för jag gillar det! Nåja, inte all fantasy. Den måste vara BRA. Och det gäller ju all litteratur, man måste tycka att det är bra, det måsta fånga en. Till och med en nobelpristagare måste lyckas fånga en. Man tycker ju inte automatiskt att något är bra bara för att det är en nobelpristagare som har skrivit det. Eller hur? Det gör väl inte du heller?

Vad är det då som jag tycker är bra med fantasy?

Det är spännande! Jag gillar det fantasifulla, hur de trånga gränser vi har i vår verklighet bara upphävs, allt är möjligt. Jag gillar de unga hjältarna/hjältinnorna som strider mot övermänsliga krafter, skadas, hotas, ibland nästan utplånas, men som med stort mod och oftast stor ödmjukhet reser sig och segrar! 

Om inte det är peppande så vet jag inte vad som är det.

Sen har vi underavdelningen urban fantasy. Vad är det?

Oftast är det en fantasy som utspelar sig i nutid, i en stad, men det finns säkert fler tolkningar. Ett exempel på denna genre är Nene Ormes böcker, som utspelar sig i Malmö. Här är en länk om du vill veta mer om denna genre:

https://sfbokmalmo.wordpress.com/foredrag/urban-fantasy/

Nu har jag just läst alldeles utmärkt klassisk fantasy av min kollega på Ebes förlag, Maria Wälsäter. Jag har haft boken i hyllan ett år eller så, och när jag nu äntligen öppnade den kunde jag knappt släppa den igen, så bra var den. Den har alla de klassiska fantasyigredienserna: parallella världar, magi, kampen mellan det onda och det goda, samt en sprakande kärlekshistoria. Det som gör att den NÅR FRAM till mig är nog språket, Maria har ett levande och intelligent språk utan överdrifter. (Jag har svårt för språkliga överdrifter.) Och så är den väldigt spännande. Man får inte andas ut långa stunder förrän hon höjer pulsen igen! Jag har nu läst del 1, Avien, och ska snart börja med del 2, Stjärnfödd. Tack Maria för denna läsupplevelse!

Jag har hört det många gånger nu. "Jag står inte ut med de svenska vintrarna. Jag vill bo i Spanien/Kalifornien/Thailand". 
Kan man inte välja så måste man hantera det. Vintrarna alltså. Folk har ju bott på de här breddgraderna i tusentals år. Från början utan att veta om eller när det skulle bli ljusare igen. Jag hör också människor som säger att de älskar årstiderna. Jag hör nog till dem. Känslan när våren kommer på riktigt är obeskrivligt skön! För att inte tala om de första sommardagarna, med liljekonvaljedoft och ljusa kvällar.

Finns det liljekonvaljer i Spanien? Nej.

Finns det ljusa kvällar i Thailand? Nej.

Inte heller finns det snösmältning, tussilago, nypotatis eller vårförkylningar.

Saken är avgjord - jag stannar här.

Jag sitter i det nya blivande vardagsrummet i Svarte. Havet dånar utanför de stora fönstren, om jag vänder mig om och tittar ut ser jag vitt skum piska mot land. Emellanåt kommer en regnskur och nästan överröstar havet. För några dagar sedan var här soligt och vindstilla, man kunde sitta ute och vända upp ansiktet mot solen. Det kommer att bli spännande och dramatiskt att bo så här nära havet, fullt av kontraster. Det passar mig. Jag längtar efter att höstdimmorna ska vältra in så man knappt ser handen framför sig. Eller en stilla vårkväll när havet ligger som en spegel, och någon sitter i sin roddbåt och fiskar ute på vattnet. Blir det en fin sommar ska jag gå ner varje morgon och ta ett dopp.

7/4 går flyttlasset!