Att komma i ordning

Att komma ifatt

Att komma till skott

Att komma till ro

Att komma till sans

Att komma till medvetande

Välj vad som önskas, själv vill jag komma ifatt och till ro, vill landa och känna efter, vill hinna sitta i min nya mysiga läshörna med en bra bok. 

Jag har varit borta härifrån nästan en månad, men här har varit många besök under tiden. Hemsidan har ett räkneverk. Talar det sanning? Mer än femhundra besök per vecka fast här inte har hänt något.

I coronatider kan ingen vara ute och signera böcker, vi uppmanas att vara aktiva på nätet istället, för att sälja. Jag har tänkt lägga ut udrag ur Contra tiempo på Instagram. Vad tror ni om det? Kanske ett nytt varje vecka? Kan vara värt ett försök. Vi börjar direkt här på hemsidan.

Utdrag ur Contra Tiempo, prologen.

”Du behöver inte vänta”, sa Trine, som om hon förstått vad han tänkte. ”Mästaren kan ringa efter en taxi åt mig. Han är inte farlig, det vet du. Du har ju träffat honom.”
”Nej, jag vet”, sa han, ”men jag väntar här och lyssnar på radion. Ta den tid du behöver – och hälsa Alexander från mig.”
Hon klappade honom på kinden innan hon smidigt gled ur bilen, slängde upp sin väska på axeln och försvann in genom porten. Han drog ännu en djup suck och skruvade på bilradion för att hitta något att skingra tankarna med.
”Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar”, sjöng Anne Linnet från radion. Han nynnade med.
Så svårt det är när ens barn blir stora och man inte kan bestämma över dem längre. Han mindes när Trine var nyfödd, hur oroliga och förundrade de hade varit över hennes öga, han och Marianne. Läkarna hade inte kunnat ge dem någon förklaring trots att det gjordes alla tänkbara undersökningar, men det verkade inte vara något fel på henne för övrigt. Marianne hade krävt fler undersökningar, men då hade han gått ihop med läkarna och fått henne att backa. Man skulle inte plåga flickan i onödan, bättre att vänta och se.
Och sedan hade de fått besök av mannen, mannen som hette Alexander Roskov men som Trine lite respektlöst kallade för Mästaren. Han hade ringt på deras dörr till villan i Hellerup en mörk oktoberkväll, när Trine varit två månader gammal, och presenterat sig. Det hade varit en blåsig kväll, havet hade slagit långt upp på stranden nedanför huset, nästan upp på gräsmattan. När ljuset ovanför ytterdörren hade lyst ned på besökarens ansikte hade de sett att han hade ett likadant öga som deras dotter, fast på höger öga och vänt åt andra hållet. De hade bjudit in honom, och de hade talat länge. Efter det hade Marianne inte krävt några fler undersökningar.

Nu var Trine, den lilla guldlockiga ängeln, precis arton fyllda och det var Alexanders tur att ta över. Om bara Marianne hade fått leva, om han haft någon att dela oron med. Det var ensamt utan henne, och nu skulle det bli ännu ensammare. Han visste att han skulle komma att fylla tiden med arbete, det enda som höll tillbaka honom nu var Trine, tanken på att hon behövde honom.
Han måste ha slumrat till, för när Trine öppnade bildörren och gled ned bredvid honom igen hade det gått två timmar.
”Men far, har du suttit och sovit med bildörrarna olåsta! Mitt i Ishöj!” sa Trine glatt.

Ett nytt utdrag kommer om en vecka. Contra Tiempo köper du till bästa pris direkt från Ebes förlags nätbokhandel. https://www.ebesforlag.se/butik-29156799

Söndagen den 5:e april. Näst sista morgonen på Björkudden. Om en stund ska jag packa ner datorn och skrivaren. Det är alltså sista gången jag sitter här och skriver, på platsen där jag skrev färdigt Contra Tiempo. Utanför fönstret blommar ginsten i påskgult, på bar kvist som sig bör. Torkvindan lutar lite efter vinterns strapatser. Gräset behöver klippas.

I morse visade termometern 3 plusgrader, men solen strålade och det kändes inte alls kallt. Hunden och jag hörde fåglar, flera hundra meter åt varje vädersträck, hela luften är fylld av fågelkvitter. I natt tyckte jag att jag hörde göken, men det var nog som jag drömde.

När jag hänger mig åt nostalgi tänker jag att jag aldrig mer kommer att höra göken på Björkudden. Eller näktergalen.

Det är svårt att skilja på nostalgi och sorg.

När vi kom hit var huset nergånget. Våtrumstapeten hängde i flagor i badrummet, bastupanelen i vardagsrummet hade små volanger ovanför fönstret, gräset växte meterhögt, alpackornas halm och gödsel låg kvar i ladan fast det gått ett och ett halvt år sedan de flyttat. Den halmen hade jag mycket glädje av i köksträdgården, och under några år fick vi stora skördar av egna grönsaker.

Var sak har sin tid, och att sköta stort hus med mark är inte så lätt när ålder och sjukdom tar ut sin rätt. Förr bodde de bara kvar, och lät gården förfalla, många häromkring gör så än. Det skulle inte kännas bra, inte för oss.

Nu måste jag gå och packa kartonger. När jag återkommer får vi se hur jag låter. Kanske glad som en lärka över det nya huset, den nya trädgården? Det lär ta någon vecka, ha det så bra så länge.

(Bilden är från augusti 2014)

Packa flyttkartonger

flytta flyttkartonger

tre på höjden, märkta på kortsidan, inte för tunga, max 17 kg

ryggskott

eller ischias

fan också, inte nu

varför beställde vi inte packning?

dumsnåla, som vanligt

men vi har i alla fall något att göra när vi inte får gå ut

minneslistor i huvudet

huvudet håller på att sprängas

avboka tandläkaren, frissan, vad var det mer?

flyttningen kan vi liksom inte avboka

kolla inte hur mycket fonderna har gått ner det är bara deprimerande

inte tänka på vad de pengarna hade kunnat användas till

sen

”Sen” verkar alltid så problemfritt skimrar i pastell, glittrar som himmelriket

jag är till och med starkare och piggare, sen

till och med yngre

kan springa igen

hjärtat slår starkt och regelbundet

andningen

musklerna

inser att inga pengar i världen når dit

men vill gärna ha dem i alla fall

sådana är vi ju, vi människor, programmerade på det sättet

för att överleva antar jag samla i ladorna har räddat våra liv många gånger

som art

överleva som art

hur många av våra handlingar styrs av den nedärvda driften

hur fria är vi egentligen

tänk efter

Tillbaks till kartongerna men har ingen lust

måste

kan inte säga till flyttfirman att det inte är klart

för jag hade ingen lust

jag ville bara sitta här vid datorn och skriva ner tankar

Om att rensa ut böcker

Jag vet att vi är många som tillmäter böcker ett alldeles speciellt värde. Varje bok är en dyrgrip. Någon har skrivit den. Några eller många har läst den. Hur många som helst kan komma att läsa den, och försvinna in i den världen för ett tag. En parallell verklighet, tillgänglig för alla som kan läsa det språk den är skriven på.

Sen kan man prata om den. Jämföra hur man upplevt den. Låta den tända gnistor av nya idéer i ens eget sinne, kanske ge upphov till en ny bok, ett nytt samtal, en film.

Mina böcker har hängt med på många flyttar. Eftersom nästan hälften kommer från min mammas bibliotek så sträcker det sig ganska långt bak i tiden. Hon läste mycket, min mamma, och hon sparade sina böcker. Läste för mig när jag var liten, gick till biblioteket varje torsdag, när vi hade semester så läste vi, ofta hela dagarna.

Så rensa ut böcker är inte lätt. Särskilt inte min mammas gamla böcker. Hur skulle man kunna skiljas från Sartre, Camus, Sara Lidman, Moa Martinsson? Det går inte. Skulle man kunna skicka iväg Bröderna Karamazov, Utvandrarna, Siddharta eller Stäppvargen?

Nej.

Men det finns annat som ryker nu. En bokhylla måste bort. Så vad är det som ryker?

Deckare från 2000 och framåt, Kepler, Jussi Adler Olsen, Cilla och Rolf Börjlind. (Camilla Läckberg m.fl. har redan rensats ut, de få som har funnits.)

Lättare underhållningsböcker som inte gjort något starkare intryck eller som jag i vilket fall inte kommer att läsa igen.

Debattböcker från 70-talet. Kanske någon enstaka kan få stanna. Eller inte. Vem vill läsa Mao Tse Tungs tankar idag? Någon som forskar om Kinas historia? Jag känner ingen sådan person, och Röda Korset i Tomelilla lär inte vara intresserade.

Pretentiösa manliga skönlitterära författare från 1900-talet, sådana kulturmän, som höjts till skyarna under en begränsad tid av andra manliga litteraturkritiker. Jag tänker inte nämna några namn. Ofta har jag inte ens orkat läsa dem, de är helt orörda. Frågan är om de ska kastas eller lämnas till återvinning? Röda Korset i Tomelilla lär inte vara så intresserade av dem heller. Min tidigare tanke om att varje bok är en dyrgrip tar jag tillbaks här.

Presentböcker, fotoböcker, oftast min mans som han fått genom jobbet. De väger flera kilo och man tittar bara i dem högst en gång – om de inte behandlar ett ämne som man är väldigt intresserad av. Likaså kokböcker, påkostade, kanske om någon bantningsmetod som inte längre är aktuell. Vem minns Atkins eller Montignac? Vem är intresserad?

Så vad stannar förutom min mammas antikvariska bibliotek?

Min kurslitteratur, filosofi, historia, medicinsk litteratur, psykologi. Böcker som jag har älskat, oavsett genre. Fantasy, oftast tegelstenar med vackra omslag. Trädgårdsböcker och aktuella kokböcker. Riktigt gamla böcker, så gamla att de nästan trillar sönder. Det finns några stycken. Resehandböcker från platser jag varit på. När man bläddrar i dem minns man ställena, dofterna, smakerna. En korallstrand på Hebriderna, en uteservering i New York, en båttur i dimman utanför Venedig.

En bokhylla är så full av liv, känslor och minnen. En läsplatta full av digitala böcker har inte en chans att ens komma i närheten av riktig bokhylla.

Vart ska världen ta vägen?

Byta ut

gropiga grusvägar mot gångvägar av asfalt

vilda djur, fåglar

mot grannar, med BARN

man hör dom prata

bakom höga häckar av någon slags barrträd

sextiotalsområde, mycket konstiga barrträd

alla hälsar

lite läskigt

en del pratar mer

VÄLKOMNA säger dom

när flyttar ni in?

dom kanske är snälla

hunden tycker det är roligare

det finns fler dofter

på gården är det bara hans egen doft

hur kul kan det vara

i längden

Hunden smiter

panik, han är borta!

vi frågar grannarna

dom hjälper till

någon såg honom, där, ner där, runt hörnet

den lilla hunden

i den stora, stora världen

går omkring i godan ro

på grannens trädäck

alla skrattar, lättade

kanske inte så dumt

med grannar

människor kan hjälpa varandra

i hårda tider, som nu

eller ja

så hårda är dom väl inte

om man jämför

men ni fattar

corona, börsen, allt det där 

klimatet kanske ändå får ett litet andningshål när vi håller oss så lugna?

På bilden ser du vår nya promenadväg, som vi kommer att gå varje dag. Just den vägen längs med havet är inte asfalterad.