Capellagården, hur var det? – intervju med mig själv 

”Du kom hem i förrgår, du bör ha hämtat dig nu. Berätta!”

”Berätta vad då? Vad vill du veta?”

”Till exempel vad du tyckte om kursen.”

”Den var jättebra.”

”Men hallå, måste man dra ur dig all information!”

”Vad är det du vill veta då? Tala klarspråk!”

”Ja alltså, var den inte lite flummig? Du brukar ha problem med sånt. Hur klarade du det?”

”Okej, jag anade att det var det du var ute efter. Jo men, det gick ganska bra, för jag var ju inställd på att hänga med på allt. Jag visste att det ingick yoga, och det ville jag ha. Eller rättare sagt, meditation, det var det jag längtade efter. Jag fick båda, det var bra, jag behövde det. Det var nog bra för dig också, vi har ju haft det lite kämpigt.”

”Hmmm, det kan du ha rätt i. Har haft, och har fortfarande. Men jag tyckte mig märka att det pågick en del annat också, ni skakade till exempel. Och dansade. Och sjöng i stämmor. Och drack vin.”

”Inget undgår dig va? Då märkte du säkert att vi skrev också, vi skrev så pennorna glödde. Och vinet ingick faktiskt inte i själva kursen.”

”Jo, jag såg att ni skrev, och jag har sett att du har fortsatt med det sen du kom hem. Det gläder mig, det var länge sen du skrev så intensivt. Då blir det kanske en ny bok? Vad handlar den om?”

”Inga kommentarer. Återkom om fem veckor.”

https://www.capellagarden.se/sommarkurser

Jag rekommenderar Capellagården varmt, och jag rekommenderar Bob Hansson och Tove Folkesson som kursledare minst lika varmt. Skrivarkursen var mycket speciell, du kan se på intyget som jag fotograferat vad det hela gick ut på.  Jag träffade andra deltagare också som gick andra kurser, keramik, textil, trädgård, och alla verkade nöjda.

Badar.

Inte för varmt, inte för kallt. Lagom alltså. Detta perfekta svenska ord. Är det sant att det bara finns i svenskan? Hur kan de klara sig utan det ordet, de andra, i så fall?

Det känns lite, lite kallt när man kliver ner i vattnet. 

Bra. Annars är det för varmt.

Vattnet omsluter kroppen. Känslan. Det svala vattnet mot den överhettade kroppen, smeker, svalkar. 

Nuförtiden bor jag så jag kan gå ner och bada när jag vill. 150 meter. Förbi grannen, över Västra kustvägen och cykelbanan, korsar ängen som går längs med havet, ner för slänten. Sand och sten. Man behöver badskor. Man har skaffat badskor. Då går det bra.

Hunden badar också. Han går inte i självmant, men han protesterar inte. Han kan simma, benen börjar simma redan ovanför vattnet. Han verkar tycka det är skönt. Sitter bredvid mig på handduken efteråt och njuter. Hans sele hänger på tork bredvid de andra badkläderna på sträcket.

Tänk att få bo så nära havet! 

Nu väntar jag på att få åka på kurs i nästa vecka. Skrivarkurs på Öland, för Bob Hansson och Tove Folkesdotter. Undrar om det verkligen kommar att kunna bli av? Man får inte komma om man har symtom av något slag som skulle kunna vara Covid-19. Och tänk om jag åker dit och blir smittad av någon av de andra! Törs jag verkligen åka?

Jag skulle verkligen behöva det. Det här året har varit jobigt Jobbigare än det går att prata om egentligen. Men det är klart, mer sjukdom behöver vi inte i den här familjen. 

Det är en vecka kvar, vi får se hur det går.

Men egentligen

vad spelar det för roll

om man anstränger sig

i mitt fall

skriver

Man kan strunta i det, att skriva

spela spel på mobilen, datorn, kolla tv-serier

i det oändliga

eller, mer meningsfullt

umgås med hunden och maken

rensa ogräs

se till att få ner mer plantor och fröer i jorden

som går att äta

Men om jag inte skriver så tänker jag, samma ord som jag nu skriver

då fladdrar alla meningarna bara iväg ut från mitt huvud ut i luften runtomkring

det blir liksom mer färdigt, avslutat, om det är skrivet

man kan gå vidare

Att gå vidare, det känns lite meningsfullt

rentav trendigt, medvetet

man kan se rubriken framför sig

”Då insåg jag att det är dags att gå vidare.”

Man kan däremot inte tänka sig rubriken

”Då insåg jag att det är dags att stanna kvar, gräva ner sig och stagnera.”

Man kan ju faktiskt skriva bara för att, för sig själv, utan att tänka utgivning försäljning ära pengar

det känns liksom lite hopplöst då, om man tänker så, en massa krav

men om det bara är för mig

och för dig som faktiskt läser detta just nu

då känns det ju meningsfullt/fulltavmening i alla fall

Ett minne, ett debattinlägg

I början av 70-talet gick jag på Jakobsbergs folkhögskola. På den tiden var jag tillsammans med en ung man från Etiopien. När vi var lediga tog vi ofta pendeltåget in till Stockholm. Hösten -73 skulle vi besöka Sveriges första McDonaldsrestaurang, som just hade öppnat på Kungsgatan. Vi var inte ensamma om nyfikenheten, där var fullt. Vi lyckades få plats vid ett bord för fyra. Jag satt kvar och min pojkvän ställde sig i kön för att handla. Ett annat par frågade om de fick slå sig ner, vilket de så klart fick. Där var alltså en tom plats vid vårt bord, och det dröjde inte länge förrän frågan dök upp igen. ”Är den där platsen ledig?”

Det var den ju inte, där skulle min pojkvän sitta.

De som frågade var en familj, vit kvinna, svart/vit man, och två ännu mer utspädda små barn i 7 – 8 årsåldern. Så söta barn, med kaffelattehy och brunt lockigt hår.

Jag skakade på huvudet. ”Nej, tyvärr.” De försvann i trängseln.

Mannen i det svenska paret bredvid mig upplät sin röst: ”De var bra att du sa nej till dom där!”

I samma ögonblick dök min pojkvän upp med våra hamburgare. Bra mycket svartare än barnen, med stort ”afrohår” och grön militärjacka. Han såg ut som en gerillakrigare. Jag log föraktfullt mot den vite mannen och kärleksfullt mot min pojkvän. Det kändes bra!

Jag var ofta ute med hela det etiopiska kollektivet. Vi var på Gyllene Cirkeln och lyssnade på jazz, eller på Mocambo, ett ställe ute vid studenthemmet Nyponet, där det också var bra musik. Det etiopiska kollektivet bestod av tre-fyra-fem unga män, och så jag. Jag blev otroligt bra behandlad, med mycket respekt. I den stockholmska tunnelbanan däremot … ”Duger inte dom svenska grabbarna åt dig, din jävla niggerhora!”

Sånt fick jag höra. Någon illusion om att det inte skulle finnas rasister i det här landet har jag inte haft, inte sen dess. Och nu sticker de upp sina fula trynen allt oftare, både i USA och här hemma. Hand i hand med högerpopulismen, som växt sig starkare.

Jag vill ge allt mitt stöd till de svarta i USA och överallt annars i världen. Det borde vara slut på förtrycket, slut på orättvisorna! Slut på att tro att vita västerlänningar skulle vara överlägsna på något sätt.

Det är vi inte.

Inte på något sätt.

Inte över några andra folk. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli.

Frågor på det?

Hunden har vant sig.

Vi har vant oss.

Då och då saknar jag de fria vidderna, gladorna som alltid ropade ovanför medan de flög sina rundor. 

Men här är okej. Den lummiga trädgården. Havet. Grannar med hundar, det gör hunden så lycklig att man blir glad, själv också.

Här finns ett stort uterum. Alltså verkligen stort. Jag stegade just upp de till trettiofem kvadratmeter. Det finns lägenheter som är mindre än så. Där har vi nu börjat träna. En ny, nyttig vana. Varannan dag kör vi tjugo minuter Tabataträning. Du kan googla på Tabata, om du vill veta vad det är. Det är skönt att träna hemma, ingen som ser en.

Inga nya träningskläder behövs.

Man behöver inte skämmas om man har svårt att komma upp från golvet.

Det ska vara bra för både kroppen och hjärnan.(Gudarna ska veta att det behövs!)

Det kan ju aldrig vara fel.

Jag har faktiskt märkt att jag är piggare och gladare de dagar vi tränar. Det kan ju förstås bero på att jag blir nöjd med mig själv för att jag varit duktig. Den generation jag tillhör är alltid skeptisk. Vi lärde oss att vara det. Kritiska. Hittar de svaga punkterna. Pekar på dem. Generationerna före oss hade mer godtagit allt som överheten sa. 

Sen är det ju hundpromenader och trädgårdsarbete också. Ska ut och gräva nu!