Dagen efter, när jag vittjade näten, kom flickan och satte sig bredvid mig igen. Hon var ganska tydlig nu. Jag kunde se att hon flätat in en vildros i sin fläta.

”Vad heter du?” frågade jag.

Hon tittade på mig. Rörde på munnen, men det kom inget ljud. Jag försökte igen. Pekade på mitt eget bröst.

”Anna.” Sen pekade jag på henne. ”Och du?”

Hon rörde på munnen igen. Det kom ett tyst ljud, jag fick anstränga mig till mitt yttersta för att höra.

”Tuuu va”

”Tuva?”

Hon log och nickade.

Jag hade fått fisk, två stycken som jag inte visste vad det var för sort. Jag räckte den ena till henne. Hon log och skakade på huvudet.

Om hon är ett spöke så äter hon väl inte, tänkte jag. Eller äter hon spökfisk?

Hon log och skakade på huvudet igen. Kunde hon höra vad jag tänkte? Sen pekade hon på fisken, och sen på katten som satt och putsade sig en bit bort.

”Javisst, katten kan få den. Men den bortskämda katten vill helst ha den grillad, så hon får vänta.

Trädet: Sitt här och vila du. Du kan luta dig mot stammen, det går bra.

Jag: Tack. Jag är verkligen trött. Så skönt med ryggstöd.

Trädet: Inte så många som kommer nu mitt i sommaren. Jag tycker om när det kommer människor. Men på vintern, när ni kommer med sågar och vassa saxar är det inte så roligt. Jag gråter när ni klipper av mina grenar. Men ni hör mig aldrig.

Jag: Gör det ont? Det visste jag inte!

Trädet: Inte så – men det finns ju en anledning till att jag skjuter nya skott. Jag vill bli stor! Jag vill sträcka mig mot himlen och få massor av frukt. Men ni, ni vill bara ha det på ert sätt. Allt ska passa er. Glest med grenar ger stora söta frukter, eller hur. Gallrar bort hälften av mina barn …

Jag: Dina barn, är det så det känns?

Trädet: Ja, faktiskt. Men sen när äppelplockarna kommer på hösten, då är det trevligt. Prat och skratt och sällskap hela dagarna, då lever jag upp. Och ibland får jag lite kogödsel, det är det bästa som finns. Oj! Jag råkade andas djupt, kände du det? Jag tror att du kände det. Var snäll och tala inte om det för någon annan människa!

Jag: Nej då träd. Sluta inte andas. Om jag berättar så är det ingen som tror mig. Du kan vara lugn. Och du - jag vill att du står kvar här nästa gång jag kommer.

Alla kurser brukar börja med att man talar om vad man har för förväntningar och förhoppningar. På Capellagårdens skrivarkurs fick vi förstås skriva ner det istället. Det här var mitt svar.

Uppgift 1: Varför har du sökt den här kursen och vad vill du uppnå med den.

För att skriva det som inte kan skrivas

det som bara kan tänkas

eller det som man inte visste att man tänkte

Sätta ord

använda ord

hitta ord, hitta fram, hitta hem, hitta bort eller rakt igenom

Verklighet och vardag

sorg och sorg och allt som hör till sorg

det går att lyfta från det om man kan hitta rätt ord

Jag är här

vill inte ha gestaltning och dialog och dramaturgiska kurvor

vardagen är för stor och tung

som en blöt filt

helt utmattande

kan inte ha fler krav

Krav, som tex att skriva en bästsäljande roman  och bli rik

fast alla säger att det inte är kul, att bli rik, att det inte löser några problem

Nej så klart

Tror du jag är dum?

men hellre gråta i en Tesla … ja ni vet

kan den här kursen bara få mig att börja skriva kommer jag att vara nöjd

inte lycklig

det är något annat

jag är inte här för att bli lycklig

vill bara skriva igen

Läser Vardagar 3

Är den bra? Är det litteratur?

Jag tycker om att läsa den. Svar nog, skulle jag tro. Den har en rytm, en stilla-lunk-rytm som jag trivs med. Skiter i om det är litteratur eller inte.

Faktiskt.

Kan man skriva så? Kan jag? Varför inte?

Tycker jag alltid har skrivit ungefär så. Gör man väl när man skriver dagbok. Men ingen skulle ge ut mina dagböcker.

Det är skillnad.

Hursomhelst.

Har skrivit så mycket nu att jag behöver nya block, nya pennor.

Sen kommer skitgörat. Få ner det i datorn. Få fason.

Redigera, heter det.

Men nu

alla rutiner på plats.

äta sova gå ut med hunden

till och med hunden är uttråkad, och sommaren bara springer förbi

fortare och fortare

Är det ett skämt?

Längtar efter barndomen, när sommaren var oändlig

Kan någon förklara detta?

Någon neurofysiker kanske?

Fast dom kan garanterat inte göra något åt det

då kan det lika gärna va

Fast den väger ett halvt ton, vardagar 3

orkar knappt hålla den

kunde ha tagit bort lite idrottsreportage enligt min mening

men vem frågar?

Så är det för mig. 

Och nu skriver jag. Varje dag, i en timme. En intensiv timme, bara ord ner på papperet i sextio minuter. Det blir ganska många sidor.

Och kvalitén på det skrivna?

Det växlar så klart. På kursen lärde jag mig att se det som en klump lera, som jag senare ska bearbeta. Man kan alltså jämföra detta skrivande med att gå ner till sjön i gummistövlar och gräva upp lera. 

Leran kommer så klart från det inre av mig. Därför ska det skrivas ner utan filter och utan självkritik. Det kommer sen. Vid drejskivan. Och i ugnen.

Annars: Här kryllar av turister, svenska sådana. De flesta pratar uppländska, somliga kan man klart placera i någon stockholmsstadsdel, andra mer diffust i trakten av huvudstaden. Nollåttor kallas de som alla vet. De är fler än någonsin. De är för många. De parkerar så blåljusen inte kan komma fram, de håller inte avstånd, de går in hela familjerna i affärerna och trängs. Jag försöker prata skånska för att inte bli tagen för en av dem. Men om två veckor är de borta igen, och man kan röra sig fritt.

Tänk så lätt det är att bli främlingsfientlig.

Det är mina stränder. Mina caféer. Mina butiker. Fast om inte nollåttorna var här på somrarna så skulle många rörelser gå omkull. Så var det med det. Ni får väl komma då. Fast ni måste parkera ordentligt, det kan vi inte kompromissa om!