Vet direkt när jag vaknar

Det är en ”sån” dag

En dag när jag inte har lust med någonting

Men dagen måste ju ändå fyllas

Trädgårdsarbete?

Orkar inte

Åka till Helsingborg och kolla på den där husbilen?

Nä det är för långt, vi ska ändå inte köpa just nu

Utflykt till Simrishamn?

Nä, för mycket folk när det är söndag

Ut och gå i skogen med fikakorg?

Det gjorde vi ju igår

Åka till Malmö och shoppa något?

Vadå? Vi behöver inget. Och så är det ju det här med Corona …

Skriva?

Jaja, men inte hela dan! Då får jag ont i nacken och axlarna.

Kolla på TV-serier?

Nä, då får jag prestationsångest om jag gör det en hel dag. Det är det inte värt.

Har du såna dagar? Visst är det jobbigt! Och visst inträffar de oftare på söndagar?

Så vad blev det?

Trädgårdsarbete. Då mår man åtminstone bra efteråt.

Växlande molnighet och bara elva grader i morse. Det ska bli varmare igen i veckan. Jag behöver rensa ogräs, får passa på att göra det då. Har blivit lat.

I manuset jag jobbar på nu finns Tomelilla med. Året är 2057, och allt är väldigt annorlunda. Jag gör om både geografin och följderna av klimatförändringarna en hel del, så därför vill jag döpa om Tomelilla till något annat. Här är några förslag:

Tomerup

Tommarp (nej det går inte det finns redan)

Lillarp

Tomreby

Tommenhög

Lilla Tommenlöv (för långt)

Lilleholm

Tommeholm

Tommeryd (för småländskt)

Har du något förslag? Bra!  Lägg det i en kommentar på Fb.

Apropå att ta sig friheter med klimatet - det är väl bra mycket bättre att göra det litterärt än i verkligheten, som vi människor annars sysslar med dagligen.

Friheten jag tar mig består bland annat i att jag låtit vattnet stiga betydligt snabbare än vad forskarna förutspår. Men dom kan ha fel. Det har hänt förr. Och jag hörde på nyheterna i förrgår att isarna på Arktis smälter ännu fortare nu, de smälter lika fort som i deras worst case scenario.

Det är skrämmande. Men jag hörde den nyheten bara en gång. Ingen verkar bry sig.

Det är nästan ännu mer skrämmande.

Det regnar lite lätt. Då och då dunsar ett äpple ner i marken. Pelargoner och begonior blommar för fullt. Jag plockar in en ny zucchini varannan dag.

Det känns tydligt att det är höst, trots att det inte är så mycket kallare, och jag badade för bara några dagar sedan. Alltid samma känsla:

Först lite sorgligt, och sen, nästan i hemlighet, lite skönt.

Varför är det så?

Min dotter, som bor på Bali, längtar inte alls efter höst och rusk. Hon vill ha varmt jämnt. När det är 23 grader i vattnet så tycker hon att det är lite för kallt.

Men jag vet att de flesta här hemma tycker som jag. Vi slappnar av, och njuter av att slippa packa massäckar för badstranden hela tiden (eller vad det nu är vi slipper.)

Finns det alltså sommarångest? Det tror jag. Jag minns det från när jag var ensam och nyskild med utflyttade barn, man måste fylla sommaren med somriga aktiviteter, men det kändes svårt att göra det ensam. Det tar emot att sitta inne och titta på tv-serier när solen gassar. Det inte bara tar emot – det känns totalfel!

Min dotter påstår att när det är fint väder alltid, så kan man göra det man har lust med oavsett väder utan att få ångest.

Jag tror henne inte.

Som svensk har jag kommit att älska alla årstiderna. Rytmen med dem finns inpräglat i hela mitt system. Nu längtar jag efter skogspromenader och att kura inomhus i regnet med en bra bok. Snart längtar jag efter att tända ljus och förbereda mig för julen. Sen längtar jag efter sol och snö, sen efter snödroppar och krokus, sen … ja ni fattar.

 För ni är likadana.

Visst är det härligt?

Hur blev jag den jag är?

Hur blev du den du är?

Hur blev vi dom vi är?

Jag: Var det när min pappa gav mig ett par röda espadriller från Italien, barnstorlek? De hade band, som man skulle snöra runt benen. De var det finaste jag sett! Då lärde jag mig att jag var viktig.

Eller var det när han inte kom som han lovat. Gick i hamnen och tittade på båtar och fiskare. Glömde oss. Jag gick ner till varenda spårvagn som kom för att se om han var med. Det var han inte. Då var jag inte viktig längre.

Var det när jag gick på folkhögskolan och gifte mig med en skolkompis, en man från Etiopien som fått ett utvisningsbeslut. Det var jag som gjorde det. Ingen annan. Det fungerade och han kunde stanna.

Det lärde mig något om vem jag är.

Jag är sextionio år. Antalet händelser som har format mig är oändliga. Inte ens i årslång terapi kan jag fånga in alla händelser som haft betydelse. Varje sten jag lyfter på avslöjar erfarenheter som format mig till den jag är. Formas och slipas fortfarande av verkligheten omkring. Ibland med en mjuk borste, ibland av något som mer liknar en stenkross. Blir till bitar. Hur mycket kan man pussla?

De stora händelserna så klart. Att få barn. Att älska och bli älskad. Att bli lämnad. Att lämna. Att lära sig ett yrke. Att bli vuxen, få ansvar. Att bli gammal.

Processen börjar i födelseögonblicket och slutar när vi tar vårt sista andetag. Eller … vad händer sen?

Fritt fram för kreativa förslag!

Dags att fira.

Hemsidan har fyllt två år.

På bilden ser du anledningen till att det känns lönt att fortsätta - antalet läsare växer. Även om ni inte säger något, förutom en och annan kommentar på facebook, så känns det ... ja, som att det finns en läsekrets. Ni som kommenterar på facebook är nästan alltid samma personer. (Tina, Anneli och några till, jag är så glad att ni finns!) Det skulle vara väldigt intressant att få höra något från er andra. Är det tillexempel något ni vill höra mer om? Är det något jag skrivit om som väcker tankar eller minnen hos just dig?

Jag vet att en del människor som har hemsidor eller bloggar får höra väldigt mycket kommentarer. En del får höra mycket elakheter och ren skit. Det vore ju så klart inte så kul. Men av någon anledning så tror jag inte att den risken är så stor. Jag brukar inte sticka ut hakan särskilt långt.

Om du vill, så får du gärna skriva till min mail, om du inte vill framföra kommentarer på hemsidan eller på facebook. Min mailadress är piamari7@hotmail.com

Igår hade vi troligen den sista riktigt varma dagen här på sydkusten. idag är det 21,5 grader i skuggan, växlande molnighet och en frisk västlig vind. Havet är varmare än luften. Jag var nyss nere vid havet och mediterade. Sanden är varm. Vågorna brusar. Av någon anledning kunde jag inte koppla av. Ibland är sinnet så fyllt av måsten, borden och dåligt samvete att jag helst skulle vilja ha något mer kraftfullt än meditation. Att simma i det upprörda havet i våtdräkt till exempel. Förmodligen skulle jag dö på kuppen, men eftersom jag inte är en ung man så överskattar jag inte min förmåga, och stannar på land.

Det finns fördelar och nackdelar med allt.