Jag skriver om krig, flyktingar och död. Jag befinner mig i framtiden, 2057. Miljökatastrofen är ett faktum. Jag skriver om vapen och våldtäkter.

Tror jag kan ge upp förhoppningarna om att bli rik på feelgood.

Fast jag skriver också om drivkraften att överleva, om att lägga ut nät och sätta potatis och ge hönsen mat. Om ensamhet och familj. Om årstiderna som kommer och går. Om stormar och värmeböljor.

Det blir som förra boken, går inte att placera i någon genre och därmed inte att sälja. Men vad ska jag göra? Det här är ju den historia jag har att berätta just nu.

När jag började skriva trodde jag att jag överdrev konsekvenserna av den globala uppvärmningen. När jag researchade visade det sig att jag inte alls gör det, det blir precis så illa, om vi inte gör något snabbt så blir det ännu värre. Sen exakt hur fort det går kommer väl att visa sig.

Jag tänker på hur det var när man frostade av frysen förr. Först hände ingenting. Sen började det droppa lite försiktigt, sen smårinna lite grann. Sen gick det fortare och fortare och tillslut så rasade isklumparna och vattnet rann i strömmar. (Om du inte ser vad som är på bilden så kan jag tala om att det är en frys som behöver frostas av.)

Jag researchar om PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) också, om vapen, om vad alperna i Slovenien kallas för, om hur man tar hand om en kanin som man har skjutit, om hur militären är organiserad.

 Jag lär mig en massa, så alltid är det väl någon nytta med det. Även om manuset hamnar i den virtuella byrålådan.

De första var stenhårda. Om man ställde dem på golvet så stog de kvar. Att ta dom på sig var plågsamt. Men det var JEANS. Det hade vi aldrig haft förut. 

Vi åkte kana direkt på ändan nerför berghällar för att de skulle slitas. Vi borstade dem med rotborste. Tvätta dom i maskin gjorde man så ofta man kunde, det var inte helt lätt om ens mamma hade tvättstugan var fjortonde dag.

När man så småningom började få ordning på dem så hade man kanske växt ur dem. Att ha äldre syskon var en vinstlott, om man fick ta över deras urvuxna. 

 Sen kom färdigtvättade som var mjukare redan från början. Någon annan - fattigare - hade fått göra jobbet, med kemikalier eller stenar. De fick/får stendammslunga. 

På sjuttiotalet kom de utsvängda, som satt lågt på höfterna. Tajta upptill, vida nertill. På åttiotalet blev det tvärtom, hög smal midja, sen vida, sen smala igen. Ridbyxmodellen. De supertajta har vi precis lämnat bakom oss, många använder dem fortfarande. Jeans som ser ut som strumpbyxor. Det senaste tillskottet är hög, smal midja och korta vida ben. 

Som vanligt så behöver man vara ung och smal för att passa i dem. Den postklimakteriella kvinnokroppen är svår att klä i jeans. När östrogenet minskar så sätter sig fettet på framsidan, mage och bröst, istället för på ändan och låren. Det ger den karakteristiska tantkroppssiluetten, som inte förekommer i några som helst modereportage. Jeansen spänner över magen och hänger över ändan. Eftersom man har krympt en eller två centimeter så är de för långa. Köper man en större storlek för att kunna knäppa dem i midjan så hänger de ännu mer över ändan och släpar i marken.

Det var säkert lättare förr, när man hade klänning och kappa, men det är det ju bara unga kvinnor som klär sig i nu. Lösningen?

MJUKISBYXOR 💔💔💔

Hösten börjar smyga sig över oss, även här i södraste Skåne. Det mesta är fortfarande grönt, men en del träd och buskar har skiftat färg. De svagaste?

Solen går ner kvart över sex.

Skogspromenader kräver ordentliga skor och regnjacka.

Hunden är pigg. (Det är han inte när det är varmt ute.)

Den här hösten undrar man. Man undrar hur länge coronaviruset ska härja bland oss. Man undrar hur det amerikanska folket kan tycka att Trumpen gör ett bra jobb, och om de tänker rösta på honom en gång till. Man undrar om det ska bli omval i Sverige. Man undrar vad man ska ha till middag, och om det är något bra på TV ikväll.

Fast den sista undringen avslöjar väl bara vilken generation man tillhör.

Telefonkulturen pratade vi om vid lunchen idag, maken och jag. Att vi alltid svarade med telefonnumret, förr. (Förr = när vi var barn.) Och att man alltid svarade i telefonen. Det gör man inte nu. Av flera skäl gissar jag, men för mig gäller att jag kan se vem som ringer och då kan jag ringa upp när jag kommer hem istället för när jag står i kön på ICA .

Jag läste att många unga tycker att det är oförskämt att ringa upp utan att förvarna. Man ska skicka ett sms och fråga om det är okej. 

Just nu undrar jag om jag ska gå ut och dra upp några palsternackor till middag. 

Jag undrar också om jag ska våga åka till Stockholm några dagar. Har bestämt mig för att avaktta utvecklingen på coronafronten och se vart den tar vägen. Annars tänker jag mig några dagar på Skeppsholmens vandrarhem och att sitta och skriva i biblioteket på arkitekturmuseet. 

Kanske blir det inget annat än undringar denna höst. Mycket snack och lite verkstad. Mycket kackel och inga ägg. 

Kan du fler talesätt med samma innebörd?

Armen hoppade inte ur led. Något är trasigt eller skadat, svullet, för trångt, och kör fast vid vissa rörelser. Det uppkom ju när jag trillade på bussen, men ortopeden verkar tro att jag har råkat ut för det för att jag är (för) gammal.

Impingementsyndrom, heter det. 

Träning, sjukgymnast. Det tar evigheter. Går att operera, i alla fall ygre personer 😠, men  då är det jättelång rehabilitering efteråt, och jag tränar hellre.

Nog om det. (Fast synen på äldre människor i det här landet skulle man kunna skriva en bok om, göra uppror, demonstrera, spruta eld, skjuta pilar osv.)

Vad ska Tomelilla heta? jag lutar åt att det blir Tommenhög, för då blir läsarna osäkra på om jag egentligen skriver om Tomelilla eller Hammenhög.

Nästa sak jag behöver hjälp med är att döpa om Nybroån. Den heter både Trydeån och Fyleån på sin väg mot havet. Många mindre bäckar rinner ner i den. Jag behöver ett helt nytt namn, men det är inte akut, för jag har kommit av mig i skrivandet eftersom det gör ont i axeln både när jag skriver på datorn och för hand.

Jävla skit.

Att läsa går bra, fast bara i min lätta lilla läsplatta. På en dryg vecka har jag klämt över femtusen sifor fantasy. (Sarah J Maas.) Tack och lov för spännande böcker för unga/unga vuxna. Jag glömmer både tid och rum och lever bara bland häxor, lönnmördare, fekrigare, hamnskiftare, lindormar och kungar. Livet i villakvarteren med hundpromenader och äpplen som behöver tas om hand känns futtigt. Maken är också uttråkad och tittar mest på sport i tv:n. Och nu tittar vi bägge på hur det ska gå för Trumpen. Man önskar att det också var en fantasybok, men det är tyvärr verklighet. 

Jävla skit, som sagt.

. 

För tre veckor sedan sträckte jag en muskel när jag skulle (ouppvärmd) gympa med Sofia på morgonen. För två veckor sedan halkade jag på en sten på stranden och tog emot mig med långfingret. Det gör fortfarande ont. För snart en vecka sedan snubblade jag i bussen  på en nivåskillnad som jag inte såg. Jag slog axeln i sätet bredvid mig. Nu går den ur led så fort jag rör mig oförsiktigt.

Jag kan inte köra bil. Jag kan inte lyfta upp hunden. (Det var höger axel och jag är jätteklumpig med vänster.) Jag kan bara laga enklare mat. Jag kan inte hålla hundens koppel med höger hand. Jag kan inte sträcka mig framåt, eller uppåt, eller åt sidan. Med mera, med mera …

Är det någon som försöker säga mig något? Är det ett straff? Vad har jag gjort för fel?

Vi människor vill ju gärna ha en förklaring på allt. De flesta religioner handlar om det, att förklara och hitta orsaker.

Om det är någon som vill säga mig något så önskar jag att hen kan säga det rakt ut i stället – till exempel med ett sms. Jag lovar att ta det på allvar och begrunda vad jag gjort fel.

Det finns ju en massa saker som det skulle kunna vara … som jag inte tänker nämna här.