Åttiotvå personer har varit inne och tittat på Det grå albumet. På bara några dagar - visst är det märkligt?

I morse när jag tittade upp från den virtuella morgontidningen såg jag en rådjursända hoppa iväg över den närmaste gräsmattan. Då regnade det. Nu skiner solen och värmer växterna som övervintrar i orangeriet. Det känns som vi behöver gå ut igen, i solen, hunden och jag. Den piggar faktiskt upp lite grann, den där stora brinnande bollen på himlen. Annars är jag stundtals så djupt nere i depressionen att jag inte kan låta det ta plats här på sidorna. Det är ju trots allt inte en privat dagbok. Men jag har förstått att det är det privata som lockar läsare, bloggare och youtubare som lägger ut hela sin tillvaro på sociala medier får massor av följare. Det kallas att vara öppen, att dela med sig, att det får andra att känna igen sig och känna sig mindre ensamma.

Vill jag ha följare? Ja. Så klart. 

Jag hade tänkt skriva nej, men fingrarna skrev ja. 

Massor av följare? Reklamkontrakt? 

Det tror jag inte. Då följer det nog med en massa annat, som jag inte är intresserad av. Men jag vill gärna att människor läser det jag skriver, och att jag får skriva på mina egna villkor. Om någon skulle vilja kommentera något av det jag skriver så går det bra, antingen i gästboken eller privat till mig: piamari7@hotmail.com

Det var igår, nyårsafton. Solen sken som på våren. Det fick alla tomtar och ljusslingor i Svenstorps by att se lite malplacerade ut när vi körde genom byn på väg mot Svarte. På radion spelades Hotell California. Det stämde bättre med mitt humör än tomtarna.

”You can check out any time you like

But you can never leave.”

Kan det sägas bättre? Nej, det kan det inte. Det är precis så det är. Man kan bara åka med, och hålla i sig om det går. Ibland går inte ens det.

I Svarte packade vi in lite möbler vi tagit med dit. Nu går det att bo där, om man skulle vilja. Sova över, titta på TV, laga lite enklare mat. Jag leker med tanken att flytta dit några dagar för att skriva. Skriva från morgon till kväll och äntligen få något gjort. Jag har en skrivarlya vid havet, fyra rum och kök. Haha.

Det blåste nordlig vind, då är det lä nere vid havet, så vi gick där. Då känner jag att jo, jag kommer att kunna leva här.

Sträckläser en bok om att odla i pallkrage. Liten trädgård är inget hinder när det finns pallkragar. Och så himla liten är inte trädgården, 700 kvadratmeter. Men nu har vi 27 000 kvadratmeter. Fast det är ju lite för mycket om man ska vara ärlig. Särskilt när man får ont i ryggen av minsta lilla grävning.

Firade vi på kvällen? Tja, vi åt god mat och drack vin. När bonden på andra sidan ån fyrade av sina raketer hade vi nästan somnat. Vi lever i stand-byläge.