5 När den svenske flamencogitarristen Robert ”Robi” Svärd släppte sin debutplatta ”Pa’ki pa’ka” för två år sedan möttes den inte bara med jubel internationellt, och utnämndes av det ledande brittiska musikmagasinet Songlines till ett av året bästa album. Den väckte också enorm uppmärksamhet i Spanien och hos de mest insatta flamencokännarna.
I Georg Cederskogs intervju med Robi i våras (DN 10/4) förklarade han det med att han är noga med att följa de lagar och regler som omgärdar flamencon: ”Det flyger signaler i musiken hela tiden. Jag tror det är hur jag använt de signalerna som fick flamencopubliken att lyssna.”
För Robi är flamencon ett ”språk” och det är nog en nyckel för att förstå framgången. Från sin position som svensk har han lyckats tränga in i och koda flamencons signaler, tecken och symboler som kanske ingen annan icke-spanjor. Ända in i grottorna i Granada, den andalusiska flamencons mest mytiska plats, vars atmosfär han fångade ensam på sin gitarr i den så smärtsamt vackra granaína som avslutade ”Pa’ki pa’ka”.
Med sin kosmopolitiska bakgrund – född i Mölndal utanför Göteborg i en familj med band till Indien, England, Kina, Japan och utbildad på konservatoriet i Sydney – kan man säga att Robi också hade en väl uppövad lyhördhet för flamencons mångkulturella rottrådar, då han som tjugotreåring 1998 började studera den i Sevilla för att göra den till sin.
Att det nya albumet fått titeln ”Alquimia” (alkemi) är nog ett uttryck för hur djupt han nu förstått betydelsen av alla de skiftande ingredienser som tillsammans utgör flamencons väsen. En rikedom som förpliktigar, men som på samma gång kan vara oerhört frigörande.
”Alquiema” startar med samma klockrent sprudlande flamenco som det föregående albumet. Med en förbluffande melodikänsla som ger konturer och griper tag. Men anslaget är bredare och visionen har vidgats utan att musiken någonsin tappar fotfästet.
Tvärtom har Robi ytterligare förankrat sig genom att bjuda in stora namn som Alfredo Tejada, Luis Moneo och Niño Josele tillsammans med tjugofyra ytterligare artister från den spanska flamencovärlden. En omgivning som bara tycks göra Robis redan så underbart avspända gitarrspel än säkrare, samtidigt som det växlar mellan olika klangregister och tekniker mer oforcerat flödande än någonsin tidigare.
Många har lyft fram Robis ovanligt starka känsla för melodik, men jag skulle vilja lägga till hans sinne för komposition. De enskilda melodifraserna skapar krokar och sticker ut men det är helheten, hur dessa står mot varandra, som får dem att bli så effektfulla. Precis som i all annan musik där melodiken spelar roll. Och här är Robi rent mästerlig.
Lyssna bara på titelspåret och den följande tangon. Eller den makalösa känsla som uppstår i siguiriyan ”Callejón del agua” mot slutet då gitarren gräver sig ner i en motstämma till körmelodin.
Bästa spår: ”La luna quiere bailar”, ”Callejón del agua”
Senaste kommentaren
Lycka till Pia och Bosse!
Hälsar Gun och Tingeling
😍🐩
Pia! Nu har Tingeling och jag läst om Bosse i din blogg. Stackars brorsan! Härligt att han nu mår bra. Det ska bli trevligt att träffas. Ta väl hand om er!
Illa med din arm! När det gäller ån så är ju både Trydeån och Fyleån bra namn. Förslag är att du helt enkelt blandar dem, till Tryleån.